Talisman (Samling)

Min Talisman-samling

När man samlar måste man ibland begränsa sig. Jo, faktiskt. Ett av mina absoluta favoritspel är Talisman, som gjordes av Games Workshop (GW). Jag spelade den svenska utgåvan som Äventyrsspel översatte och gav ut på 80-talet. Det är ett spel som har mycket att önska när det gäller regler, men man kan inte annat än att älska det.

På svenska kom det bara ut två utgåvor, som är samma men med olika företag, men den engelska utgåvan har det kommit massor av expansioner till. Jag beslöt att jag villa ha det som getts ut till första och andra utgåvan av spelet. Jag villa också ha tenngubbarna som gjordes till grundlådan.

Igår landade sista pusselbiten i brevlådan: Talisman- Dragons. Så nu kan jag med viss stolthet visa upp min samling:

1st och 2nd edition engelska utgåvan

Svenska utgåvorna

Expansionerna till den engelska utgåvan

Två nummer av "White Dwarf" med nya karaktärer. Tennfigurerna till grundboxen och en figur som Joe Dever (författaren till Lone Wolf-böckerna) har målat.

Givetvis skulle man kunna samla på tredje- och fjärde utgåvan med eller resten av de där tennfigurerna som getts ut, men man måste begränsa sig som sagt...

Warhammer Fantasy Battle (samling)

Min samling av "Warhammer Fantasy Battle" består av de delarna som presenteras nedan. Började spela WH när jag köpte andra utgåvan på 80-talet. Då gillade jag att spelet mycket handlade om att flytta formationer av krigare. Baksidan var att det var minst sagt obalanserat. En rejäl hjälte kunde ensam besegra en hel armé av vanliga soldater, men det gällde samma för alla så det var ok.

När man köpte färdiggjorda scenario kunde man klippa ut figurerna som fyrkanter i kartong. Man hade nog inte fattat riktigt att vinsten låg i antalet sålda figurer. När vi spelade "Bloodbath at Orcs Drift" blev det mycket klippande, men roligt var det.

I min samling:

Warhammer- The Mass Combat Fantasy Role-Playing Game 1st edition

Lådan har lite att önska, men innehållet är komplett. (se bild ovan)

Warhammer- Fantasy Battle Rules 2nd esdition

Den här lådan har jag haft sedan jag köpte den på 80-talet. Älskar reglerna och illustrationerna. Lådan har lite personlig nötning på insidan. Nästan komplett. Det lilla häftet "The Magnificent Sven" saknas, men alla extrablad och kartongfigurer är där. 

Warhammer- Fantasy Battle 3rd edition

Den här versionen har jag haft ett tag och har även spelat några omgångar med reglerna. Boken är i gott skick, om än använd.

Bloodbath at Orcs Drift

Köpte detta igen efter att ha spelat sönder mitt ex på 80-talet. Färdigt scenario som var lika obalanserat som roligt att spela. Mitt ex är i gott skick men saknar den där knappen som ska vara med och några av husen.

The Tragedy of McDeath

Har aldrig spelat detta mytomspunna scenario där tennfigurerna till kan vara dyrare än själva boxen. Mitt ex har lite hyllskav, men är komplett och i mycket fint skick. Även knappen är med.

Blood in the streets

Detta scenario är mest en massa hus för att bygga en by eller mindre stad. Har aldrig spelat eller byggt det här scenariot. Mitt ex har lite hyllskav, men är i för övrigt perfekt skick. Roligt är att det en gång tillhörde Joe Dever. Köpte det från hans dödsbo.

Terror of the Lichmaster

Detta är också material för att bygga en liten by eller stad. Tror detta scenario låg till grund för äventyret "Lichmaster" som är till rollspelet. Mitt ex är lite skavt men för övrigt i perfekt skick med knapp och allt.

Forces of Fantasy

Detta är ett komplement till de vanliga reglerna. De innehåller bland annat armélistor och beskrivningar av olika varelser och raser. Har aldrig använt det, så jag kan inte ge detaljerad beskrivning. Mitt ex är komplett och i gott skick.

Detta var det som finns i min samling just nu.

Lågaktivitet

Ryle och "den där"

Är lite svalt på spelfronten just nu. Passar på att måla lite figurer och läsa regler, vilket passar bra tidigt på hösten. Gubbarna på bilden är Ryle och en Rougue Necromancy från spelet "Malifaux". De var ganska roliga att måla och lagom pilliga.

I eftermiddag ska jag testa senaste utgåvan av Dungeons and Dragons. Kanske kommer en recension vad det lider. Då skulle figurerna ovan säkert kallas för Chimera och Half Gigant.

Få spel som hittar på något eget. Blir lite tema med variation. Men det kan vi leva med...

På hemmaplan

Det tar sig

På hemmafronten vilar ingen på hanen. Just nu håller jag på att "trimma" mitt rymdrollspel. Jag har lagt till en grundegenskap till nämligen Insikt, som också kommer att vara kortbaserad. Resten av grundegenskaperna har jag tagit bort. Perception får bli en färdighet så länge.

Det kommer också att bli färre färdigheter med fasta värden för att öka upp hastigheten i spelet lite.

Det blir lite andra förändringar med. Bland annat kommer strider inte att ha handlingar som tidigare. Man gör en stridsberättelse där kort går före andra handlingar och vilken handling du gör avgör hur mycket du hinner med baserat på tabellen för hur man lyckas. Vill du skjuta m,ed din pistol och slår en effekt på 4 så kan du antingen skjuta fyra skott eller leverera ett som ger mer i skada, eller en kombination.

* * *

Efter att jag hittat mitt gamla rollspel "TÅG" blev jag sugen på att göra ett nytt julspel att sprida på bygden. Det blir ett fantasyspel, så klart, som går ut på att bygga rätt party för rätt äventyr. I strid avgörs utgången av vilka karaktärer man har. Magikern dör alltid först av fällor och Dvärgen dör först i skogen. Ja, ni förstår nog.

Om det blir en lika stor succé som TÅG återstår att se.

Det var det för nu…

Shadowrun, en lyckad mish mash

Hall fame trots allt

Shadowrun är ett märkligt spel. Det borde egentlige försvunnit tyst i rollspelshistorien som ännu ett av alla dessa rollspel som bygger på en massa olika genre samtidigt. Stridsystemet inns jag dessutom som ganska obalanserat, vilket var ännu tydligare i dess figurspel "DMZ".

Ta in detta: Det är år 2050 i en värld som får kallas cyberpunk men som om inte det räcker så finna alla varelser från ett vanligt fantasyspel (dvs troll, alver, orcher och så vidare) och så klart springer det runt en massa magiker och schamaner som slänger magi. Platsen där alla dessa cyberkrigare, street samurais och magiker springer runt i en dekadent gatuvärld styrd av stora företag är Seattle. Staden som skapade grungen. Helt galet helt enkelt, men på något sätt fungerar det och spelet har inte bara kommit ut i flera utgåvor, det finns också som datorspel och mycket annat.

Spelsystemet bygger på T6:or (sexsidiga tärningar) och man slår lika många T6:or som man har nivå på sin färdighet. Sexor slår man om och ettor är alltid en miss. Varje tärning ska dessutom komma över ett svårighetsvärde. Ju fler tärningar som kommer över svårighetsvärdet desto bättre lyckas man. Ganska smart men kanske inte så smidigt som det låter.

Men kanske är Shadowrun inte ett spel där man bryr sig om spelsystemet, utan kanske mer gillar att vara en dvärgrigger, en elf street samurai eller en street shaman. Mana bolt möter en magnumpistol, vem vill inte se hur det går?

Det finns ett otal mixrollspel i historien där man blandar vilt mellan olika idéer. De flesta har inte varit någon speciell framgång, men Shadowrun har lyckats och har därför en plats i den här bloggens Hall of Fame.

Spelet får 6 rökringar av mig. Nuff said!

Warhammer en egen historia...

Början på en epok...

Games Workshop är en historia för sig. Från att vara den engelska utgåvan av en lång rad spel, har de lyckas skapa en egen nisch i figurspels- och rollspelshistorien och den största framgången heter såklart "Warhammer".

Warhammer har hängt med sedan början på 80-talet och är fortfarande en av de största på figurspel, men det bästa de gjort är ändå rollspelet med samma namn. En fantasyvärld i tysk 1500-talstappning, hur bra kan det bara vara. Krydda detta med hela chaoskonceptet och succén är given. Faktum är att inget rollspel har jag haft så roligt när jag spelat som med Warhammer.

Nu har det kommit nya upplagor med nya regler. Trots att jag inte är helt bekväm med det nya spelsystemet, så hoppas jag ändå att spelet ska fortsätta att produceras och utvecklas. För Warhammer är det närmaste en myt under sin levnad man kan komma i en kommersiell värld...

Flest versioner Rune Quest

Första versionen 1979

Om inte Rune Quest är bäst på något annat, så är det i särklass det spel jag hittat flest olika versioner av andra utgåvan. Inte mindre än sex olika går att få tag på och alla räknas som second edition. Läs här:

1. Paperback Grå logga (Chaosium)

2. Paperback Röd logga (Chaosium)

3. Box djup (Chaosium)

4. Box tunn (Chaosium)

5. Box (Games Workshop)

6. Hardback (Reston Publishing)

Sedan finns det säkert en och annan översättning till andra språk med som t ex tyska, franska och spanska, men det har jag inte forskat närmare på.

Röd logga

Chaosiums boxar

GW Box

Hardback (utan dustcover)

Kanske var det bra att Avalon Hill tog över sedan och bara gjorde 2 boxar (regler) till tredje upplagan.

Insane detail

Its in the eye...

Egentligen är jag ganska färdig med mina Talismanfigurer. Ovan kan ni se "Likätaren" som jag fick hämta en gravsten och dödskalle från annat håll till. Var inte riktigt nöjd med ögonen heller, så jag skaffade en pensel som hette "Insane details". Passande tänkte jag och nu ser ögonen ok ut.

Nu ska jag bara kolla över ögonen på de andra 14 figurerna...

Soloäventyr...

Mitt första soloäventyr

För länge sedan, innan datorspelen riktigt slog igenom, var man ibland tvungen att spela så kallade soloäventyr när man var riktigt spelsugen. Faktum är att på 80-talet gjordes de många riktigt bra. Bäst var nog de äventyr som utgavs av företaget Fighting Fantasy. Här såg man titlar som "Häxmästaren i röda berget", "De fördömdas skog" och "Ondskans borg". I dagsläget äger jag de flesta som getts ut på svenska och tar fortfarande fram dem då och då, även om det var länge sedan jag spelade ett.

En annan känd serie är den om Ensamma Vargen (Lone Wolf), där det getts ut 12 titlar på svenska, och en herrans massa på engelska. Det har också kommit ut några som utspelar sig i den världen, men med annan huvudperson. Det roliga med Ensamma Vargen är att äventyren hänger ihop och man kan fortsätta med samma karaktär i alla delar. Tyvärr blir det dock lite inflation efter några äventyr, när man blivit lite för mäktig.

På svenska har det också getts ut några från Dungeon & Dragons, ett äventyr från Sagan om Ringen-världen, något historiskt, ett par titlar i SF-anda kallade "Falken" och även Tigerns väg där man spelar en ninja (väldigt 80-tal). Till rollepelet "Chock" kom det två titlar med, innan den serien lades ner. Går man tillbaka till 70-talet har det getts ut lite kioskböcker som är en sorts soloäventyr. Här är det väldigt blandade äventyr, och de får nog ses under rubriken "kuriosa".

Jag tycker fortfarande att idén med soloäventyr är genial, även om de idag nog bäst passar som skithuslitteratur. Men trots detta kan jag fortfarande komma ihåg spänningen när jag spelade "De fördömdas skog", mitt allra första soloäventyr.

Drakdödaren

Unikt, fast inte.

Har ni sett svärdet ovan någon gång? Om inte, har ni inte spelat Drakar & Demoner på riktigt. Det är det legendariska och unika svärdet "Drakdödaren" från äventyret "Dimöns hemlighet". Det ligger i ett kapell i den lilla byn Utkante.

På den tiden det begav sig kunde man spela samma äventyr flera gånger. Ofta hade man själv också hand om sin egen karaktär som man tog med sig vid olika speltillfällen. Detta gjorde att man kunde hamna i ett party där flera karaktärer hade detta unika svärd.

Kanske något som inspirerat Blizzard när de gjorde World of Warcraft. Unik betyder bara något bättre, inte något ovanligare...

Monsterboken. Äventyrsspels pärla

Riktigt bra.

1985 publicerade Äventyrsspel en av sina bästa produkter, nämligen "Monsterboken". Idén var säkert stulen från AD&Ds "Monsters Manual", men den kändes väldigt mycket "Drakar och Demoner". I Boken beskrivs ca 90 olika varelser man kan spela själv, eller möta i något äventyr. Alla är beskrivna med standardvärde, men också med ett värde som ska slumpas fram genom tärningsslag, vilket gör monster olika från gång till gång.

Illustrationerna har Nils Gulliksson gjort, och för mig är Monsterboken "the masterpiece" av alla illustrationer han gjort till Äventyrsspels produkter. Om man betänker att det under den här tiden var svårt att förstora och förminska bilder i trycksaker, och att de flesta bilder är i naturlig storlek så måste man säga att de är grymt bra. Detaljerna i tuschlinjerna ger ett brutalt och äventyrligt utseende. Man kan bara gilla de svart-vita teckningarna.

Ett bra exempel

Några år senare kom uppföljaren "Monsterboken II", som var skapad av läsarna själva. Kvalitén på monsterna och illustrationerna kommer inte upp i samma standard som i första boken. Nils har börjat använda gråskala, vilket inte ger samma brutala look som när det bara är svart-vitt. Vissa monster är lite patetiska med. Mina absoluta hatobjekt är "Död mans hand" och råtthjälten "Nibb Nubb" (huvva!).

Några år senare ytterligare kom nästa nedköp, Monsterboxen. Här har alla monster fasta värden på sina grundegenskaper vilket gjorde att jag bara bläddrade igenom böckerna och satte in skiten i bokhyllan. För hur mycket tid och energi Äventyrsspel la ner på sina monsterböcker, så blev ingen någonsin lika stämningsfull och "äkta" som första Monsterboken.

Monsterboken I får nio starka och givna rökringar. har du den inte, skaffa den fort...

Dvärg

Nej, en dvärg med stridsyxa kan ALDRIG vara fel att spela!

Förr eller senare- Enemy within

Kanske den bästa kampanjen som gjorts.

För eller senare måsta man komma till äventyrskampanjen "Enemy Within" från Warhammer Fantasy Roleplay (WFRP). Kampanjen består av följande moduler:

• Enemy Within
• Shadows Over Bögenhafen
• Death on the Reik
• Power behind the Throne
• Something Rotten in Kieslev
• Emoire in Flames

I viss mån kan man säga att det är de fyra första modulerna som är grunden. De två senare skapades som en uppföljning. De har getts ut i enskilda moduler men också i sammanslagningar i nyeditioner. 

Äventyren börjar med att man finner en mördad person som ser exakt ut som någon av spelarkaraktärerna. Detta leder till förväxlingar och intriger, bland annat med kulten "Purple hand", i det korrupta och kaosbesmittade imperiet. Inte bara ska man klara sig undan alla ondiningarna, man kan inte förvänta sig någon större hjälp från lagens långa arm heller.

"Enemy within" är en av de bäst skrivna och inte minst roligaste av alla äventyrskampanjer jag spelat. Har ett dimmigt minne av att intrigerna tillslut nästan blev ointressanta i strävan att hålla sin karaktär levande och mentalt sund. Världen som äventyren utspelar sig i, är sådär galet förvrängd, ja nästan på gränsen till idiotisk, och man kan inte annat än älska den.

Om man inte bryr sig om att få första utgåvan, är kampanjen inte så svår att få tag i, så det finna alla anledning att lägga vantarna på den, vilket rekommenderas.

Onkel Olofs omdöme:

Enemy Within får 10 givna rökringar. Nuff said!

Ärans väg. Som fantasy ska vara.

Fortfarande i topp.

I början på 80-talet kom det gamla fina spelet Drakar & Demoner. Inget att säga om det just nu men i samma veva kom äventyrsserien "Ärans väg" ut. Som man kan se ovan består serien av tre delar: Döda skogen, Maktens portar och Mörkrets hjärta. Viktigt i sammanhanget är att de skrevs innan Äventyrsspel lanserade sin värld Ereb Altor.

Ärans väg har allt man kan kräva av traditionella fantasyäventyr från den tiden. Man börjar på ett värdshus, ger sig ut i världen för att söka lycka (typ slå ihjäl och ta skatterna) och slutar som hjältar i ett större maktspel, där någon måste offra sig för att man ska klara äventyret.

Äventyren är väl kanske lite naiva men de går snabbt att spela och man behöver inte hålla reda på tusentals personer, politiska intriger eller högar med handouts. Man kan spela och ha kul helt enkelt. På den tiden fanns det inga högar av äventyr att tillgå, så många i min generation har säkert spelat dessa äventyr ett flertal gånger.

Ärans väg är sedan länge out of print, men går fortfarande att få tag på på Tradera t ex. Väl värda att leta efter för er som gillar gammal hederligt fantasyrollspel. Dessa tre äventyr är en klassiker och kommer nog att vara så länge...

Onkel Olof omdöme:
Prisvärt: Absolut
Spelvärt: Tycker jag bestämt

Ärans väg får åtta starka och nostalgiska rökringar av en bestämd Onkel Olof.

Skelett. Hur svårt ska det va?

Stryktålige Benjamin

Hur tar man sönder ett skelett i en rollspelsvärld? En fråga som diskuterats sedan urminnes tider känns det som. Dessa animerade benhögar finns ofta i stora mängder och måste räknas som trash mobs, och därmed också vara relativt enkla att "basha bort". Men ska man sätta sig in reglerna lite så kanske dessa tysta krigare inte är så enkla.

Eftersom de inte har kött, blod och inget nervsystem så tar de ingen skada av vapen som skär eller sticker, och inte heller någon elektrisk skada. Bort med knivar, spjut, och lätta svärd samt all magi som baseras på elektricitet som blixt t ex. Eftersom de, enligt vissa regler, hela tiden återanimerar sig så funkar det inte heller att sprida ut dem över större yta. De skulle bara komma tillbaka, kanske saknandes ett båtben eller stigbygeln.

Eld borde vara nyckeln, kan man tycka, men alla som har grillat vet att det krävs rejält varm eld för att få ben att brinna, och en sådan hetta borde vara lika farlig för hjältarna som för skeletten. hanteras varsamt alltså.

Enligt reglerna så är de enda vapen som biter på skelett krossvapen och yxor, där det senare ger halv skada. Man kan alltså mala ner dem till benmjöl. Man får då hoppas att den elaka spelledaren inte gett skeletten en juste vadderad läderrustning med plåt utanpå. Då är man verkligen illa ute.

Med allt detta sagt, så borde alla rollspelspartyn i en fantasyvärld alltid ha med en präst som kan "vända" dessa benhögar. Om inte. Spring snabbt därifrån...

Warhammer, galet rollspel...

Inte bäst, men roligast...

För en herrans massa år sedan dök det upp, Warhammer Fantsy Roleplaying Game (WHFRPG). Ett rollspel baserat på det kända fantasystrategispelet. Ingen kan ha missat det sistnämnda eftersom det på något sätt blivit standarden för figurspel i sin genre. Men nu är det rollspelet som gäller, och då 1st edition.

Världen är baserat i en tyskspråkig 1500-tals värld. Spelets regler är dock på engelska, tack och lov. Spelidén är att man ska göra karriär inom sin klass. När man klarat av ett yrke hoppar man över till ett mer avancerat yrke och får nya färdigheter och kan köpa upp sina stats lite mer. man får samma rad med stats som figurerna har i strategispelet. Systemet är egentligen ganska dåligt, men det spelar inge roll. Man älskar det ändå. Som magiker går man från värdelös (aprentice) till übermäktig (lvl 4). Totalt obalanserat, precis som alverna som är den ras som har det högsta värdet på initiativ. Nästan alla färdigheter bygger på initiativ på något sätt.

Spelet går ut på att motarbeta chaosgudarnas styrkor och kulter, som hotar att fräta upp imperiet inifrån. Helst innan man blir galen. Dör gör man när ens hjältepoäng är slut eller man blir muterad. Som ni märker är spelet galet,  och har inga ambitioner att vara något annat. Alla brister i reglerna förlåter man snabbt och supplementen är några av rollspelshistoriens bästa.

Warhammer Fantasy Roleplaying Game 1st edition är en av mina absoluta favoriter.

Onkel Olofs omdöme:
Prisvärt: Om du får tag på ett exemplar i gott skick, absolut
Spelvärt: Ett måste för alla som vill spela rollspel och inte bryr sig om regeldetaljer.

WHFRPG får 9 rökringar utan prut.

Prince August i våra hjärtan

Så där ska det se ut.

Det har producerats enorma mängder med tennfigurer genom tiderna. På 17- och 1800 talet gjorde man gjutformarna i skiffer. På den tiden hade man tid att karva några timmar för en tillplattad figur föreställande en karolin. Inget green stuff där inte.

Idag är de flesta figurer gjutna i plast då tenn börjar bli ganska eller väldigt dyrt. Inget fel i det, men de saknar den där tunga känslan som en riktig figur ska ha. 

För mig är det så klart de gamla figurerna från Prince August som är de "rätta" fantasyfigurerna. Även om inte PA finns kvar i Sverige (de har lokaliserat sig till Irland), så kan man fortfarande lätt få tag på de gamla hederliga gjutformarna (har dem allihop i källaren). Har du tålamod kanske du till och med kan få en komplett äventyrardvärg med hela spjutet intakt.

Svårt är inte alltid sämst. Prince Augusts figurer må vara kluriga att gjuta, men dom har den där känslan man söker.

Bossa nova!

Golem. En stark kandidat.

Håller på att välja ut vilka bossar jag ska ha till Boss Mania på LinCon. Har några stycken att välja på och man kan inte arbeta ut alla på den tid jag har kvar. Följande  är nuvarande kandidater:

Golem
En långsam boss som ger och tar mycket stryk. Vet man svagheterna är den lätt, annars är han en seg jäkel.

Steal Golem
Som ovanstående, fast av metall istället för lera. Tar och ger mer stryk. Lätt om man har tålamod, i ett spel där tid avgör segraren.

Hell Angel
Svårmanövrerad ängel som flyger runt och bländar alla hjältar. Kräver taktik mer än råstyrka.

Lich King
En boss som styr arméer av odöda. Ger en inte tid att vara den hjälte man vill vara.

Giant worm
En stor mask som kan komma upp ur marken var som helst och äta upp dem som står i vägen. Kräver både tur och skicklighet.

Golden Dragon
En boss som man måste vara taktisk, stark och lyckosam för att besegra. Kräver taktik, tålamod och och taktik.

Margul the ogre
Resarnas kung. Lätt men samtidigt dödlig när han får svinga sin klubba ifred.

Werewolf
Tar bara skada under särskilda omständigheter. Kräver taktik och tålamod.

Evil Dwarf
Elaka dvärgen, mer behöver man inte säga.

Tänkte ni läsare ska få rösta vilka av dessa bossar ni gärna ser på LinCon. Röstar gör man i kolumnen till höger.

Tack för hjälpen!

Dungeon Master

En klassiker man saknar

Minns ni datorspelet Dungeon Master? Det gör jag. Med en viss saknad. Spelet som krävde så mycket av ens Amiga 500 att man var tvungen att ha ett extraminne, så datorn fick ett makalöst megabytes minne, och dessutom starta datorn med disketten i så att datorns minna bara skulle användas till just spelet. Men det var det värt.

Trots att grafiken redan då var något pixlad, så är Dungeon Master fortfarande ett av de bästa datorspelen jag spelat. Åtskilliga timmar tog man sig nivå för nivå ner i källarhålorna för att befria någon magiker som blivit förvandlad till en mörk varelse.

De tuffaste monstren var man tvungen att ha en strategi för att ha ihjäl. Lura dem till en dörröppning, slå dem, stäng dörren i huvudet på dem, slänga alla lösa prylar man har på dem, springa ifrån dem, hämta sina prylar och börja om igen. Illa spännande.

Så såg det ut. Man ryser fortfarande.

Dagens datorspel må vara bättre när det gäller grafik, hastighet och ja allting annat med, men en sak måste man säga om gamla Dungeon Master. Bättre spelkänsla per pixel får man leta efter.

Onkel Olofs omdöme:
Dungeon Master får 9 starka rökringar för dåtida inovation och enorm spelkänsla.

Bones

En ny idé värd att testa.

Upptäckte när jag var i LA att Reaper miniatures har en ny serie figurer som går under namnet Bones. Egentligen är inte figurerna nya, de finns redan att köpa i metallform i deras serie "Legends", men de är av ett nytt material. I varje blister får man en eller flera figurer gjorda av vit plast. Ytan är matt och figurerna är gjorda för att målas direkt, utan grundmålning.

En annan idé med dessa figurer är att de ska vara billiga, och jämfört med metallfigurerna är dom det också.  Jag köpte ett par paket för att testa till mitt spel "Boss Mania". Redan innan jag målat dem tror jag att Reaper Miniatures är inne på rätt väg. Metallfigurer idag är alldeles för dyra för att man ska köpa många åt gången, och för en speldesigner är detta ett billigt sätt att testa nya idéer.

Jodå. Hans finns med i Boss Mania han också.