Hall fame trots allt
Shadowrun är ett märkligt spel. Det borde egentlige försvunnit tyst i rollspelshistorien som ännu ett av alla dessa rollspel som bygger på en massa olika genre samtidigt. Stridsystemet inns jag dessutom som ganska obalanserat, vilket var ännu tydligare i dess figurspel "DMZ".
Ta in detta: Det är år 2050 i en värld som får kallas cyberpunk men som om inte det räcker så finna alla varelser från ett vanligt fantasyspel (dvs troll, alver, orcher och så vidare) och så klart springer det runt en massa magiker och schamaner som slänger magi. Platsen där alla dessa cyberkrigare, street samurais och magiker springer runt i en dekadent gatuvärld styrd av stora företag är Seattle. Staden som skapade grungen. Helt galet helt enkelt, men på något sätt fungerar det och spelet har inte bara kommit ut i flera utgåvor, det finns också som datorspel och mycket annat.
Spelsystemet bygger på T6:or (sexsidiga tärningar) och man slår lika många T6:or som man har nivå på sin färdighet. Sexor slår man om och ettor är alltid en miss. Varje tärning ska dessutom komma över ett svårighetsvärde. Ju fler tärningar som kommer över svårighetsvärdet desto bättre lyckas man. Ganska smart men kanske inte så smidigt som det låter.
Men kanske är Shadowrun inte ett spel där man bryr sig om spelsystemet, utan kanske mer gillar att vara en dvärgrigger, en elf street samurai eller en street shaman. Mana bolt möter en magnumpistol, vem vill inte se hur det går?
Det finns ett otal mixrollspel i historien där man blandar vilt mellan olika idéer. De flesta har inte varit någon speciell framgång, men Shadowrun har lyckats och har därför en plats i den här bloggens Hall of Fame.
Spelet får 6 rökringar av mig. Nuff said!
Jag tycker att systemet i Shadowrun 4 är en förbättring gentemot 1-3 (även om jag inte riktigt gillar vad de gjort med världen). Då slår du grundegenskap+färdighet antal tärningar (olika grundegenskap per situation), och varje 5:a eller 6:a är en "hit". Svårighetsgraden avgör sedan hur många hits som behövs. Du får m a o en endimensionell svårighetsgrad (antal hits) i stället för tvådimensionell (hur högt måste du slå för att lyckas + hur många lyckade behövs).
SvaraRaderaSexor är normalt sett inte öppna uppåt, eftersom det inte behövs. Däremot finns det en grundegenskap som heter Edge, som motsvarar tur-/hjältepoäng. Spenderar du ett poäng Edge innan du slår får du slå Edge antal tärningar till, och alla sexor (både på originaltärningarna och på Edge-tärningarna) gör att du får slå en extra tärning. Du kan även spendera Edge efter att du slagit, men då är bara Edge-tärningarna öppna. Detta används i stället för att spendera Karma på omslag - Karma används i stället bara som XP.
Sedan kommer det ju ett Shadowrun 5 snart. Det finns ett gäng previews uppe på DrivethruRPG för den hugade.
Jag tyckte Shadowrun var kul när de kom - MEN föredrar the Real Stuff....som finns att kolla här:
Raderahttp://cyberpunk.net/
Jag gillar just mishmashet i Shadowrun. Det ger lite extra krydda åt cyberpunken - även om det inte råder några som helst tvivel om att Shadowrun är ett cyberpunkspel med lite fantasyinslag, inte tvärtom.
RaderaJag är även ett stort fan av TORG, och ett något mindre fan av Spelljammer. Cthulhutech verkar ha en cool värld, dock drabbat av ett urbota kasst spelsystem. De coolaste sakerna kommer av att inte vara "renlärig".
Hmm. Det slår mig att båda mina favoritversioner av cyberpunk har övertoner av fantasy. Det är dels Shadowrun, och dels Cyberpapacy från TORG. Och vem gillar inte Cyberpåven?
" De coolaste sakerna kommer av att inte vara "renlärig". " - Jag tror jag förstår vad du menar samtidigt som jag just tycker att de coolaste ideérna ibland kommer från att man just är "renlärig" i vissa spelvärldar / spel genre.
RaderaJag gillar tex Cyberpunk just för att jag tycker hela spelsystemet genomsyras av en väldigt stark Cyberpunks känsla. Det känns som om det skulle kunna fungera med lite Bladerunner inspirerande äventyr i Cyberpunk rollspelet.
Jag är ju av den åsikten att allt blir inte bättre för man blandar det, allt blir heller inte bättre för att man har mer av det.
Jag tyckte också att blandningen var spännande i Shadowrun , när det kom. Det var lite befriande liksom. Nu spelledde jag inte i det spelet så värst mycket, för jag tröttnade på just mixen. Jag tröttnade dessutom väldigt snabbt – tyvärr. Jag hade nog då lite svårt för att få till en bra känsla som spelledare när man blandade allt för friskt.
TORG gillar jag nog lite mer, vet inte varför. TORG har liksom utgått från en kaotisk värld som dessutom har spår av en dålig tv-serie i reglerna med sina helt fantastiska kort. Dessutom hade det en fantastiskt snygg tärning!
Jag vet inte riktigt vad det är jag faktiskt tilltalas av i TORG - där hjältarna far runt och stökar till det ytterligare i de redan kaos artade områderna. Jag gillar kanske mer den initiala kampanjen mer än själva spelvärlden.
Precis som i Lords of Creation. Där spelsystemet är så dåligt att man faktiskt får ont i magen. Däremot är den första kampanjen riktigt spännande och tar spelarna på en rejäl färd genom olika världar.
Jag tycker nog mest om rollspel som inte blandar allt för mycket av genre.
Dock får jag hålla med om att Cyberpåven är en rätt cool ide! =)
Appropå Lords of Creation, är det någon som känner till ett ex av regelboxen, i hyffsat skick, som är till salu för en lagom peng?
Radera=)
Det enda som skulle kunna slå en cyberpåve borde vara en cyberninja möjligen en cyberjushkaparik :)
SvaraRaderaSkulle du inte kunna teckna en Jushkaparik och lägga ut här på bloggen, så man vet åtminstone hur du föreställer dig en sådan varelse?
RaderaFörsvinner inte mystiken lite då? :)
SvaraRadera-Aha, du tänker så !
RaderaTanken svindlar: En åsnekentaur med kopparkäke som anfaller alla andra kentaurer.
SvaraRaderaHär finns rum för fantasi :)
Den coolaste kentauroiden någonsin måste väl ändå vara gnoat - en blandning av en get och en gnom!
RaderaPå tal om mish mash :)
Radera..vid närmare eftertanke så låt bli at rita den!
SvaraRaderaJag såg förresten precis att en femte upplaga är på ingång i sommar.
SvaraRaderaDet sade jag ju redan i första kommentaren...
RaderaJa, det har det har du ju. Det missade jag.
SvaraRadera