Rymd-Börjes

Ett regnspel

Så här i lågtryckens Sverige ligger det nära till hands att recensera ett bra regnsspel. Idag blir det kortspelet "Rymd-Börjes Löjliga Familjer" (RBLF). Ni som är vana vid att läsa Ulf Lundqvists serier, som tex böckerna om Assar, kommer bara att älska bilderna och de olika familjerna. Hans lite brutala stil funkar perfekt till familjer som "Familjen Torvmosse", "Familjen Dragos", "Familjen Kverulant" eller "Familjen Enbuske". Tyvärr saknar man ju huvudpersonen Assar, men det kan man leva med. Det finns dessutom två jokrar som är Lundqvist antihjältar "Razor" och "Bimbo".

Löjligt löjliga familjer

Spelet fungerar som det kända spelet "Löjliga familjer", alltså att man ska samla ihop fyra medlemmar av samma familj. Den som först får ihop ett visst antal familjer vinner. Man kan också använda jokrarna för att göra familjer utan att ha alla kort. Vissa familjer har bara två medlemmar och kräver en joker för att räknas.

Det bästa med spelet är som nämnts tidigare designen på korten, men en annan rolig aspekt är att man spelar med korten öppna, alltså att man kan se vilka kort medspelarna har. Det gör att man satsar mer på att samla sin favoritfamilj än att vara speciellt taktisk. Vissa familjer får då lite mer status att vinna. Familjerna "Torvmosse", "Dragos" och "Enbuske" blev snabbt favoriter när vi speltestade.

Rymd-Börjes Löjliga familjer kan givetvis spelas på andra sätt och detta nämns i de regler man får med. Rent strategisk är detta inget större spel, men när det gäller spelglädje kryddat med absurda inslag ligger det i topp. RBLF är ett givet spel tillsammans med en fika på en glasveranda en regnig sommar, väl värt att lägga bananerna på.

"Bryna, Nuppa, Fjässa, Sponken!!!"

Rymd-Börjes Löjliga Familjer får 7 fina rökringar av Onkel O. Hade karaktären "Assar" varit med hade det kanske fått en 8:a...

Malifaux

En Cool värld...

På Wxio Spelkonvent (WSK) testade jag det nu ganska kultförklarade spelet "Malifaux". Det är ett figurspel i en alternativ värld, staden Malifaux, och är skirmish rules, alltså att man har ganska få figurer per spelare (4-7 st).

Världen får i mina ögon betecknas som ascool då det är en blandning av goth-, victorian era, steampunk och vilda västern. Vad kan man mer begära? Detta är suportat av snygga bilder och bisarrt snygga figurer. Bara detta gör ju egentligen spelet spelbart, men "Malifaux" har även annat att erbjuda.

Spelet är ett strategispel där man oftast ska ta och hålla viktiga punkter på spelplanen. Man kan alltså få nästan hela sin grupp utplånad och ändå vinna om man spelar rätt. Figurerna är personligheter och deras förmågor backar ofta upp varandra. Detta gör att det blir mycket taktik både i hur man väljer sina figurer och hur man också spelar dem. Jag tror, efter att bara ha spelat det en gång, att man måste vara påläst både på sina och motståndarens figurer för att bli riktigt bra. Lite som att spela Magic.

...och coola figurer

En lite egen sak i spelet, om än långt ifrån unik, är att man använder en pokerkortlek istället för tärningar. Precis som i rollspelet "Castle Falkenstein" är det inte bara värdet på korten, utan också vilken färg de har som avgör hur man lyckas och på vilket sätt. Det ger det en lite större bredd än tärningsslag. Spelet handlar också mycket om att spela sin kortlek på bästa sätt. En del av spelet handlar om att "fuska", alltså dra nya kort från handen. Det är en ganska bra och rolig lösning som man snabbt vänjer sig vid.

Så även om det vid första anblicken är mycket att hålla rätt på i spelet så lär man sig fort och man blir snabbt nyfiken på att lära sig mer. Att man inte behöver så många figurer gör det rimligt billigt att börja med, det är ju en stor fördel i sammanhanget.

Så på det hela taget tycker jag Malifaux är en positiv bekantskap och jag lär återkomma till det i framtiden....

Omdöme

Världen: Steampunk och gothic horror: 10 rökringar

Spelsystemet: När man lärt sig korten så ger det 7 rökringar.

Figurerna: Så jäkla coola: 10 rökringar
Totalt: 9 coola rökringar

Bildens hemsida

Essen i ärmen

Gästskribenten bland annat

Idag är det en gästbloggare, Stefan Termén, en gammal spelkompis till mig som skriver på bloggen. Mycket nöje:

En massa spel på Spiel i Essen

Spiel är världens största brädspelsmässa. Den äger rum varje år i Essen i Tyskland i oktober, och pågår just nu torsdag till söndag. Jag åkte hit med nio glada kamrater från Primordial Group i Glasgow. Vi landade i Düsseldorf på onsdagseftermiddagen, och tog taxi därifrån till Essen. Vi bor på Hotell Ibis som ligger intill centralstationen. Rummen är väldigt små men fördelen är att det bor en massa brädspelare här och man kan använda matsalen och hotellpuben till att spela spel i.

Visst märks det att man är i Tyskland men inte särskilt mycket efter som mässbesökarna kommer från en mängd olika länder. Jag har inte kollat upp det men om Essen fanns före 1945 blev staden antagligen sönderbombad för det finns inga gamla hus vad jag har sett. Dock finns det trevliga restauranger och pubar, främst på den gatan som går mellan mässhallarna och stationen.

Själva mässan började idag klockan tio. Vi drog runt i de enorma hallarna i grupper om tre till sex personer och spelade spel där vi kunde få plats. Det optimala är nog att vara fyra personer eftersom många spel är avsedda för fyra spelare. Här följer en genomgång av några av de spel som jag spelade:

Castles of Mad Ludwig

Gjort av de som gjorde Suburbia, men istället för att bygga upp en stad bygger varje spelare ett slott. Det gäller att pussla ihop olika typer av rum och samla poäng. Rätt krångligt och lite kaotiskt tyckte jag.

Subdivision

Från samma spelförlag, Bézier Games, och till utseendet liknar det Suburbia mycket. Varje spelare har en spelplan att bygga en stadsdel på. Man ska placera ut bostadsområden, skolor etc. och också tänka på att man måste ha vägar så att folk kan köra bil överallt. Detta tyckte jag var roligt och det var mer strömlinjeformat och lättare att få grepp om än Castles of Mad Ludwig. Det var också kul att speldedignern själv lärde oss spelet. Dock pysslade var och en bara med sitt eget stadsbyggande och interaktionen spelare emellan var minimal. Därför är det inget spel som jag kommer att köpa.

Five Tribes

Bäst idag var Five Tribes från Days of Wonder. Ett medelsvårt spel med snygga komponenter som var lagom klurigt. Brädet består av ett antal brickor som läggs ut i ett rutmönster och således blir olika från gång till gång. På varje bricka ställs tre meeples (gubbar) i fem olika färger. När man spelar flyttar man runt dessa meeples och försöker få sådana med samma färg i samma ruta. Till exempel om man lyckas få två eller fler gula i samma ruta får man ta dem till sig, och om man har fler gula än någon annan får man poäng för det på slutet. Om man lyckas tömma en ruta på meeples så får man poäng för det. Som sagt gillade jag spelet och jag kommer nog att köpa det innan jag åker hem.

Coyote

Bland spel med lite kortare speltid, "fillers", märks Coyote. Det liknar Perudo en del, men istället för att man slår tärningar får man en fjäder med en siffra på som man sätter i ett pannband utan att man själv ser vad man har för siffra. Man ser vad de andra har för siffror och kan lägga ihop dem. Sedan bjuder man i tur och ordning över varandra och gissar på så sätt vilken summa som gruppen totalt kommer upp i. Budgivningen pågår tills någon tror att den som bjudit bjudit för högt. Den personen säger då "Coyote". Den av de två som då har fel får en prick och efter tre prickar åker man ut. Detta håller på tills bara en spelare är kvar.

Allting bra så här långt i Essen utom att det är svårt att hinna med att sova. Imorgon fortsätter det och jag kommer att hjälpa till att lära ut ett spel på mässan.

Skuggornas mästare II

 Äntligen här!

I veckan kom mitt ex av det nygamla rollspelet "Skuggornas mästare" från Mylingspel. Det gamla spelet från 80-talet gjordes av Ragnarök för er som är noga med fakta. Spelet får väl läggas till kategorin actionrollspel, där realism inte är det viktigaste utan fullt ös i 80-talstappning är det som gäller.

Tyvärr har jag ännu inte hunnit spela spelet men så här långt ser det lovande ut. Ninjor har ju alltid varit populära på den här bloggen och Mylingspel har till den här utgåvan lagt till en annan liten rolig detalj, nämligen "stuntkort". Det har tidigare diskuterats på den här bloggen om- och hur man klan använda kort i ett klassiskt rollspel. Testet med mitt rymdrollspel visar att här finns ett område att utveckla.

Stuntkorten i "Skuggornas mästare" ger speciella effekter för karaktären. Som vanligt är de flesta korten gjorda för att användas i strid, men vem fasen använder ett stunt i biblioteket när man ska läsa en bok? Fördelen med de här korten är att de regler som berörs står på korten, alltså man behöver inte slå i regelboken när man vill göra en cool handling. Detta borde öka tempot i spelet och, som jag ser det, göra det mycket roligare.

Med tanke på den diskussion som vi haft om kort och jämfört med t ex TORG, så hoppas jag att Mylingspel har tid, ork och pengar att göra fler kort i framtiden. Många av oss mins ju att man lärde sig korten i TORG efter ett tag och då tappade de lite av effekten.

Ser lovande ut.

Totalt sett har "Skuggornas mästare" en hög kvalité, något som vi vant oss vid när det gäller Mylingsspels produkter. Sverige behöver fler bra rollspel och jag tror att "Skuggornas mästare" kan fylla den lite tomma platsen för lite enklare spel med mycket röjja. Moderna rollspel har ju en tendens att vara väldigt tunga och högtravande så det är skönt med något mer lättsamt. Några av oss saknar ju kommentarer som "Wehey, dags att pumpa bly!" och "Eat this ***!". Kanske är detta också spelet som löser den eviga tvisten om marinsoldaterna och de kampsportstränade kineserna*.

Jag hoppas i alla fall att "Skuggornas mästare" får den framgång som den förtjänar.

För er som vill veta mer, läsa recenssioner eller hjälpa till att stödja vidare utveckling av spelet har jag lagt några intressanta länkar nedan:

Mylingspel

Mer om fortsatt utveckling



* En fråga som som löd ungefär så här på tidigit 90-tal i en föreningslokal i Växjö: "Skulle 20 000 beväpnade marinkårssoldater ha en chans mot 100 000 kampsportstränade kineser?". En mycket allvarlig fråga som splittrade en förening under flera dagar och fortfarande kan komma upp på en fest eller så.

Apptest

Så här i juletid har jag haft svårt att komma igång med spelbloggen. Däremot har jag passat på att testa lite olika spel till mobilen. Samtliga av spelen nedan utom Talisman är gratis. Detta gör att de kanske inte alltid är de bästa. Men "what the heck", är de gratis är de värda att testa.

Xenomarines

Detta spel påminner mycket om Spacehulk. Man har en grupp marinsoldater som ska ta sig igenom ett komplex och sedan sätta eld på en maskin. Givetvis är alla tunnlar fulla med xenomorfa varelser (som ser ut som marshmallowgubbar). Spelet bygger på turns och man behöver inte känna sig stressad. Man kommer snabbt in i hur spelet fungerar. I gratisversionen finns bara en nivå.

Ett spel värt att ladda ner för att göra nivån och sedan slänga. Det får 3 rökringar som skingras i vinden.

Talisman Prologue

Detta spelet är nya utgåvan av Talisman gjort för mobilen. Det fungerar exakt som brädspelet, men tyvärr kan man bara spela mot sig själv. Detta löser man genom att spelet håller koll på hur många rundor man gjort. Allt är snyggt och väldesignat. Dock är det inte värt att lägga några pengar på. "Talisman- Prologue" är ett bra sätt att lära sig de nya reglerna i Talisman, men det är också det enda.

"Talisman- Prologue" får 1 rökring. Men den är svag.

NFL Runner- Football dash

Nu när NFL går in i sitt slutspel blev jag lite sugen att spela lite amerikansk fotboll på mobilen. Jag laddade därför ner "NFL Runner" utan att läsa något om spelet i förväg. Man spelar en runningback som springer på en bana som mer är ett plattformsspel mer än ett fotbollsspel. Genom att göra vissa missions får man mer "yard" per speltid och var 18:e timme summeras din highscore till det lag du valt att spela för. Man springer för lojalitet kan man säga. Låter lite lökigt, men faktum är att jag redan bränt en hel eftermiddag på det här spelet som är riktigt roligt. Styrningen fungerar jättebra med.

Gillar du amerikansk fotboll är detta spel helt klart värt 4 starka rökringar. Gillar du plattformar i 3D är det värt 5.

Knight Storm

Det här spelet har jag varit inne på tidigare. Sedan sist har jag varit uthållig. Nu har jag gjort alla uppdrag, byggt den bästa borgen och har den bästa utrustning man kan få tag på. Utvecklarna har inte gjort mer för oss spelare sedan sist, så nu kommer jag inte längre.

Spelet är värt att bränna en eller annan eftermiddag på eftersom det är enormt snyggt gjort. Sedan kan man göra något bättre av sitt liv. 2 rökringar. Sen glömmer vi det spelet.


Återkommer när jag testat fler spel...

Lite om Relic

Inte helt säker

Igår spelade jag spelet "Relic". Det är ett spel som är otroligt likt "Talisman" fast förlagt i Warhammervärldens 40K, alltså i rymden med an massa spece-orks, eldara, spacemarines och en massa annat. Jag gillar "Talisman" och jag gillar 40K-världen så detta borde vara spelet för mig.

Spelet är snyggt designat. Från figurerna man traskar runt med över korten och till den spelbricka där man håller koll på sina stats och nivåer. Mitt enda problem var att om man har lika dåliga ögon som jag så var det lite svårt att läsa på spelplanen, men man designar ju inte spel för skumögda gubbar så då må vara sin sak. (Eller kanske är det just det man ska tänka på när det är skumögda gamla gubbar som köper de flesta spelen idag?)

Alla spelar olika karaktärer, precis som i Talisman, som ska ut i världen och göra uppdrag som man sedan kan gå upp i nivå av, eller få bättre prylar. Bäst av dessa är när man får en relic, vilket är superbra rekvisita som gör din karaktär otroligt mycket bättre, men som man också måste ha för att kunna göra questerna i de högre sfärerna som leder fram till att man slutligen vinner. Helst ska man ha flera relics.

Olika sorters äventyr.

Jag spelade en techpriest, vad det nu är, och det kändes som ett bra val. Överhuvudtaget kändes det som om karaktärerna i spelet är rätt väl balanserade. Man har tre stora stats, strength, cunning och willpower, som man använder för att slåss mot olika monster. Man kan gå på rutor där sannolikheten att just den stat du är starkast på ska behöva användas, alltså det finns tre sorters äventyrskort. Gillar idén med detta även om det kanske inte kändes så avgörande som det borde. Man får ofta också dra flera äventyrskort. Monsternas styrka läggs då ihop, vilket kan vara grymt frustrerande när man är svag. Men detta kompenseras av att en tärning kan "explodera" det vill säga att man får slå om en tärning om man slår en sexa och addera resultaten. När man slagit ihjäl monster med tillräckligt mycket styrka går man upp i nivå, även detta väldigt likt Talisman även om man gjort det bättre här.

När man har sjukt höga stats och många nivåer ska man genom warpen och göra de sista superäventyren, precis som i Talisman, sedan vinner man.

Jag borde ha älskat det här spelet, men det tog mycket tid och kändes segare än vanliga talisman som verkligen inte är ett smidigt spel. Relic är ett smart spel, men kanske har man lagt in lite för mycket i det för det tar tid att bli mäktig nog för att få det där riktiga flytet. Kan beror på mig som hoppade in i spelet efter en lång arbetsdag, men det känns som om "Relic" skulle behöva speedas upp för att bli det legendariska spel det har förutsättningarna att bli, eller så behöver det den där råa humorn som man gillar med WH-världen. Kan detta bero på att det är FF som gjort spelet och inte GW själva.

Dagen efter spelet känns det som "Relic" bara är värd en sådär 5 rökringar. Samtidigt tror jag att en ny spelomgång kanske skulle göra spelet mer rättvisa. För någonstans inom mig vill jag verkligen att detta ska vara så bra som det borde vara...

Agenterna får nog spotta upp sig

Håller inte i dessa tider

Så äntligen var det dags att se serien det gjorts så mycket reklam om: "Agents of S.H.I.E.L.D" (AoS). I torsdags gick första avsnittet som handlar om Marvels motsvarighet till FBI eller CIA. Ni vet de där agenterna som leds av enögde Nick Fury och som använder teknologi och kunskap för att hjälpa våra favorithjältar i kampen mot "Hydra" och andra elakingar i Marvelvärden.

Idén att göra en TV-seria om AoS tycker jag är genial, och med dagens teknik skulle man kunna få sitt lystmäte av superskurkar, hjältar och rymdvarelser tillfredsställt. Inte i första avsnittet i alla fall. Vill nog hellre rekommendera serien "Heroes" om man vill ha många superhjältar. Några cooola scener med hologram och en flygande bil räcker inte för oss som varje dag sköljs över med effekter i allt vi ser.

Jag måste medge att jag nästan somnade efter halva avsnittet och blev aldrig engagerad. För att jag ska fortsätta se serien kräver jag något eller allt av följande:

• Nick Fury
• Superhjältar som är kända och helst många av dem
• Black Widow eller Hawkeye
• Rymdvarelser
• Sådana där ryggsäckar man kan flyga med.
• Cigarrer i mungipan

Tyvärr tror jag att man bara kommer att få se detta i sparsam mängd och blir det så kommer nog jag att välja serien om vikingar på en annan kanal.

Om AoS spottar upp sig med några av punkterna ovan så lovar jag att köpa DvDn med...

Appar och spel I

Man blir engagerad

Lite är sagt på den här bloggen om alla spel som kommer som appar till smarta telefoner, surfplattor och datorer. Det finns enormt många att välja mellan och de har verkligen blandad kvalitet. Många kostar en slant, några är gratis och några är gratis men kostar en slant om du vill bli bra. När man spelat en bit i spelet måste du köpa kristaller, guldtackor eller liknande om du inte vill vänta till nästa dag. Ibland får man betala för en version utan reklam t ex. Jag vill inte lägga några moraliska aspekter på något av det. Valet är fritt, men kostar ett spel en tjuga kan det vara värt det för att slippa en massa andra kostnader eller korkad reklam.

De spel jag mest spelar nuförtiden är mest quiz- och puzlespel, alltså spel man kan spela när man har 5 min över och där man inte behöver hålla reda på en story eller liknande. Just nu är det "Quizkampen" som gäller. Innan har det varit olika sorters patienser.

Nu fick jag i alla fall för mig att man kanske skulle recensera lite app-spel på den här bloggen. Jag laddade därför ner spelet "Knight Storm" från Appstore. Jag valde sett spel som var gratis och som såg häftigt ut. Ingen research här inte; utan bara känsla.

Spelet visade sig vara ganska kul. Man spelar en nykläckt riddare som ska larva runt och göra quester, tornera och bygga upp en borg. Spelet är självinstruerande som många spel idag. Man lär sig det samtidigt som man spelar. I vanlig ordning samlar man XP, guld, kristaller och ädelstenar. Med dessa kan man sedan uppgradera sin riddare på olika sätt. Antingen genom ny utrustning eller genom sigill man har i bältet som ger vissa fördelar i strid (nästan som kort i rollspel). Spelet är grafiskt väldigt snyggt och det finns mycket att göra. Ett givet tidsfördriv kan man tycka.

Men sedan kommer det sura. Ens liv tar slut och efter en stund göra alla ens potions det med. Då ställs man inför valet att köpa extra juveler för att snabbare få liv eller vänta en halv dag tills din riddare helat sig själv. Jag kan också få nya juveler om jag plågar min omgivning med att bjuda in fler spelare. Man tänker en stund och helt plötsligt tycker man inte spelet är så bra att man vill lägga det som en fis i vinden, alltså förpesta andras tillvaro med det.

Har man dock massor av tid och inte bryr sig om att man bara spelar spelet en stund om dagen så är "Knight Storm" riktigt bra. Tyvärr kan det dock inte få mer än 3 rökringar på grund av begränsningarna.

Får återkomma när jag testat ett annat spel helt enkelt...

Vackert och dyrt, sa Bull.

Bibelspelet VS Bibelspelet

Var försiktig med pentagram och spel

På den här bloggen har det skrivits om olika bibelspel. Nu har vi äntligen speltestat Bibelspelet från Biblia AB. Jag köpte spelet på en loppis och redan när jag öppnade det förundrades jag över alla kort från spelet "Geni" som låg däri. Nu förstår jag varför, men jag kommer till det lite senare.

Biblias bibelspel är i mångt och mycket en rip off på "Trivial Pursuit". Man ska gå runt och samla "pluttar" i olika kategorier. I det här spelet är det så klart bara frågor från Bibeln, och de är alla knutna till citat. Så långt är allting väl, och betänker man att man får spelet i en väldesignad låda så får man stora förhoppningar.

Tyvärr måste man säga att förhoppningarna snart grusas. Frågorna är långt över huvudet på de flesta spelentusiaster och jag tror till och med en väl utbildad teolog skulle få klia sig i huvudet många gånger. Vi som spelade måste räknas som insatta och pålästa, även om vi kanske inte läser den heliga skrift varje dag. Vi kände oss hopplöst okunniga, och det tog liksom glädjen ur spelet. Den spelare som tog en plutt hade ett nästan ointagligt försprång. Som ni säkert förstår spelade vi aldrig klart spelet. Den tiden hade vi inte till förfogande.

Nä det "nya" Bibelspelet får inte många rökringar av Onkel O, och kommer att arkiveras på vinden. Det är nu väldigt klart varför den tidigare ägaren lagt i en massa Geni-frågor och sedan sålt det på loppis. Mer behöver inte sägas.

Så letar ni efter ett bra Bibelspel så är det tidigare recenserade spelet det du ska söka efter. Trots sin lite mer amatörmässiga layout så slår det det andra Bibelspelet på alla punkter. För ska man spela ett frågespel, så är det arbetet med frågorna som är det viktigaste och inte boxen det ligger i. Tror att Jesus skulle hålla med om det också...

Den äkta varan

Gamla och nya pokertärningar

Gamla tärningar

Tärningarna ovan tillhör min samling av gamla spel. Jag har för mig att de är från Italien som är ett land där man har större tradition med pokertärningar än i Sverige. Hur gamla de är vet jag inte, men de är nog äldre än mig i alla fall. Att spela med pokertärningar är inte en hobby jag ägnar mig några längre stunder men jag tycker tärningarna är vackra.

Däremot har det kommit ett brädspel på senare år som använder sig just av sådana här tärningar, nämligen spelet "Dice Town". Här gäller det att slå en så bra "hand som möjligt för att få vhansen till guldnuggets, bankrån, bli sheriff och en massa annat. Vinner gör den som har mest pengar när allt guld tagit slut.

Nytt spel

Dice Town är lika roligt som att spela vanliga pokertärningar. Man tröttnar ganska snabbt med andra ord. Det är rätt snyggt gjort, men idén håller inte och det har inte den vilda västern-känslan som det skulle kunna ha.

Dice Town får 3 snabba rökringar och en rekommendation att köpa de betydligt billigare pokertärningarna.

Blood Bowl: Team Manager

Inte lika bra som brädspelet

Har i helgen testat spelet "Blood Bowl: Team Manager" som är ett kortspel i brädspelslåda. Det har kommit många kortspel med fasta lekar de senaste åren. Det blir lite som en blandning av brädspel och kortspel alternativt ett brädspel utan spelplan.

Blood Bowl, som gjordes av Games Workshop, är ett spel där olika fantasyvarelser spelar amerikansk fotboll mot varandra. Det finns många expansioner till det ursprungliga brädspelet bl a "Dungeon Bowl" som blev en maratonversion av grundspelet förlagt i en källarhåla. Dessa gamla brädspel är några av mina favoriter genom tiderna eftersom de har mycket rå humor och galen action. Det ska också nämnas att dess finns som datorspel med.

Men nu var det kortspelet som var på tapeten. Jag är ingen jättefantast när det gäller kortspel generellt så det krävs lite för att jag ska nappa på kroken. Blood Bowl spelas genom att man lägger ut sina spelare på olika matcher. När alla kort är utlagda ser man vem som fått mest poäng, den vinner matchen, och får priset. På detta sätt kan man skaffa sig bättre förmågor och bättre spelare, starplayers. man kan också vinna "TV-rättigheter" som ger slumpade poäng när spelet är slut. Poäng räknas i hur många fans man har i sin fanclub. Man får inte bara fans genom att spela bra boll utan även när man lyckas skada andra spelare, ha cheerleders och en massa annat som korten visar. Här kommer den gamla Blood Bowl känslan in, som annars är ganska låg.

Man kan också få ut turneringar som ger massor av poäng och fördelar. När man spelat Blood Bowl är spelet slut och man räknar ihop sina poäng. Begränsat antal rundor och victorypoints. Vi har sett det förut.

Spelet bygger mycket på att taktiskt lägga ut sina spelare på rätt matcher och skaffa sig rätt kort för att få poäng. Jag satsade mest på "TV-rättigheter" vilket betalde sig rätt bra, men inte så bra som att ha fått tag på rätt kort under spelets gång. Om man inte spelar med öppna kort är det extremt svårt att se vem som faktiskt leder.

Spelet är ganska enkelt, har bra flöde och snygga bilder, men det är inte ett brädspel och det är definitivt inte Blood Bowl. Om man inte jämför det med originalspelet och gillar kortspel så är det säkert otroligt bra. Det finns också många expansioner för att öka komplexiteten och antalet lag. Med detta får det fem rökringar av mig, men är antagligen värt mer.

Blood Bowl: Team manager recommenders med spelsugna vänner och välkylda drycker.

Fotnot:

Givetvis spelade jag skavens. Vad ska man annars spela?

Lords of Waterdeep

Hjältar? Nej resurser i det stora spelet.

Igår gjorde jag en ny bekantskap i spelvärlden. Den heter "Lords of Waterdeep" och är ett strategispel som utspelarsig i staden Waterdeep i AD&D-världen "Forgotten Realms". Detta är kanske den mest kända staden i fantasyvärlden och det har gjorts många spel tidigare som anknyter hit, inte minst datorspel (tror t ex. "Eye of the Beholder" utspelar sig i grottorna under staden).

I det här spelet tar man på sig rollen som en av de där mäktiga lorderna som styr staden i kulisserna. Man har sin fraktion och sin taverna varifrån allting händer. Den lord man spelar är dolt för de andra spelarna, vilket faktiskt ger spelet lite extra krydda, beroende på att man får poäng för lite olika saker i slutet av spelet. Om man kan sitt Waterdeep sedan tidigare är säkert dessa kända karaktärer. Jag hade ingen aning om vem min Lord var, däremot känner jag till "Knights of the Shield" som var min fraktion.

Spelet har en väldigt enkel spelmotor och går lätt att lära sig. Man har ett antal agenter som man placerar ut i staden. Genom dessa kan man skaffa sig resurser, som jag kommer till senare, bygga hus och skaffa sig olika quests. Det är genom att lösa quests man får de mesta av poängen men man kan också få poäng genom att bygga olika hus som andra använder. I spelet finns också en extra dimension genom Intrigue-kort. Kort man kan spela på sig själv eller andra för att få vissa fördelar. Jag hitta ingen större användning av dessa men de fick helt klart spelet att inte bara handla om resursjakt så de har en viktig roll för spelkänslan.

Som jag nämnt tidigare så är det genom att lösa olika quests som man får mest poäng. För att lösa dessa ska man samla resurser i form av guld, krigare, magiker, clerics och rouges. Dessa representeras av små olikfärgade kuber. Tanken är att agenterna samlar ihop det partyt man behöver till sin taverna, partyt löser questen och lorden blir mäktigare. De stackars kuberna, förlåt klasserna, vet säkert ingenting om det stora spelet. Känner ni inte igen det här som äventyrare? När man har tillräckligt med resurser kvitterar man in sin quest.

Spelet är som många moderna spel uppbyggt på ett begränsat antal rundor, som i de här fallet är åtta till antalet. När sista rundan är slut vinner den med högst poäng. I slutet avslöjar man också sin lord och får extrapoäng för de quester och annat som just den lorden ger extra poäng på.

"Lords of Waterdeep" tillför egentligen inget nytt till spelvärden men är ändå ett kul och lättspelat spel. Jag tror att om man älskar AD&D och Forgotten Realms så finns det nog mer i det här spelet som jag personligen inte förstår mig på. Designen på spelet är välgjort från korten till spelplanen och det finns texter på många av korten som kan vara spännande.

Jag hade en trevlig spelupplevelse med "Lords of Waterdeep" och ger spelet sju glada rökringar och en rekommendation.

Runebound. En positiv erfarenhet

Väl värt att testa

Igår hade jag en eftermiddag med brädspel. Förutom gamla hederliga "Mission Command" och "Stratego" blev det en ny bekantskap med "Runebound". Spelet följer trenden med rollspelsbrädspel som kan sägas börja med TSRs "Dungeon" och uppföljare som "Talisman", "Heroquest" och "Descent". Just i det här fallet tycker jag nog att spelet mest liknar "Talisman" även om figurer och markörer är väl kända från "Descent".

I vanlig ordning ska man ut på uppdrag, lösa dessa, gå upp i nivå och slutligen döda bossarnas boss. Man kan också vinna genom att få tre runor. Uppdragen blir hela tiden svårare och representeras av olika färger. Man rör sig över en karta och man slår specialdesignade tärningar som visar vilken sorts terräng man kan röra sig. Detta gör att man inte alltid kan ta sig till den markör som markerar ett uppdrag. Ibland kan man inte röra sig alls. Ett system som fungerar fast man först tycker det är lite onödigt.

När man gjort uppdrag får man erfarenhetspoäng som sedan kan växlas in till att öka ens karaktärs egenskaper. Man tjänar också guld som man kan köpa föremål och följeslagare med. Som ni hör ingen revolutionerande över detta. Har man spelat liknande spel tidigare är det lätt att förstå. Man kan också berätta att spelet är enormt snyggt i den konstnärliga designen med. Stort antal markörer, men inte v'ärre än i andra liknande spel, snarare tvärt om.

Det som verkligen gör "Ruebound" spännande är dess stridssystem. Man slåss i tre faser: Avstånd, Närstrid och Magi. Man väljer i vilken fas man vill slå monstret men monstret slåss i alla. Det kräver att man har en bra plan och gärna några bra följeslagare som kan ta stryk i ditt ställe eller göra skada där du inte gör det. Ett enormt flexibelt och spännande system. Man är aldrig riktigt säker och den som tänker taktiskt premieras. Dock kan striderna ta lite tid, vilket gör att fler än tre spelare nog gör spelet väldigt segt att spela. Vi var två som spelade och det kändes balanserat.

Precis som i "Descent" är de föremål man köper väldigt viktiga. Även här premieras en smart taktik. Det lönar sig att välja föremål som ökar skadan eller skyddar dig i de delar av en strid där du inte är stark.

Nackdelarna med spelet är, som tidigare nämnts. är att det nog är lite segt att spela på många spelare. Jag har svårt att se att spelerfarenhet skulle öka smidigheten, det är inte där problemet ligger. Men det är ju just detta som är spelets styrka, att det är mer strategiskt och därmed tidskrävande. man får ta det goda med det onda. Vill man ha ett snabbare spel är det bara att ta fram sitt "Talisman" igen.

Runebound för 8 starka rökringar och en rekommendation från Onkel O. Nuff said!

Mycket 3D lite film. Star Trek

Snygg men inte Star Trek

Jag är så trött på effekttrenden inom kulturen just nu. Man gör snygga produktioner där man inte sparar på effekterna, men innehållet är tunt och uttjatat. Senast i den här raden är "Star Trek- Into darkness". Galdis och jag var och såg den för en vecka sedan och blev inte direkt imponerade.

Jag blev tvungen att skriva en bit in i filmen eftersom jag lovat göra just detta om Leonard Nemoy skulle dyka upp, vilket han så klart gjorde. Han kan bara inte låta filmerna vara, suck.

Handlingen är väl ok, men tempot och scenografin är mer Star Wars än Star Trek, med mycket action, asteroider och rymdstrider i högfart. Kul, men absolut inte Star Trek som ska vara vetenskapligt. Man vill ha smarta lösningar inte action.

Det som är mest Star Trek är att man lagt mycket jobb på att hitta skådespelare som väl liknar de gamla karaktärerna. Scotty, Zulu och Uhura är väldigt övertygande precis som Dr McCoy.

Men det som verkligen tar död på hela Star Trek känslan är att federationen har skepp som bara är för strid och inte vetenskap, en så kallad "Dreadnaught". Där dog hela myten om Star Trek tyvärr.

Filmen är snygg och så men tyvärr satte jag några rökringar i halsen. De få som kom ut var tre i antalet.

The Hobbit, oförutsedd medioker

Ser ju bra ut på håll

Igår såg jag den då äntligen, filmen "The Hobbit". Filmen som ska handla om vad som hände innan det de tre filmerna "Lord of the Rings", och som bygger på boken som på svenska heter "Bilbo". En av mina absoluta favoritböcker så jag hade hoppats på en underhållande film, men blev lite besviken.

Filmen är såklart välgjord i de flesta aspekter. Scenografin är otrolig, skådespelarna är bra och effekterna välgjorda. Men där slutar det. Att man ska göra tre filmer på en bok som i sig själv är kortare än någon av de andra tre, som var underlaget för de tidigare filmerna, märks tydligt. Man drar ut på storyn, lägger in actionscener som inte behövs och larvar till vissa karaktärer så man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Det som är bra är att man varit noga med nyckelscenerna. I det här fallet scenen där Bilbo och Gandalf möts för första gången och gåtgissartävlingen mellan Gollum och Bilbo. De är korrekta i minsta detalj och en fröjd för den som älskar boken. Man har också, precis som i de tidigare filmerna, lagt till dialoger och extra scener som bättre förklarar varför saker händer som de gör.

Men jag saknar en massa saker och önskar att andra inte varit med. Till och början med saknar jag att dvärgarna har luvor i olika färger. Kanske inte den viktigaste detaljen, men ändå. Jag saknar lekfullheten i filmen som är så tydlig i boken. Nu väljer man att försöka göra en actionfilm av en bok där klurighet har större plats en rå styrka. Nu har man t ex lagt in en strid mellan Thorin och Azog (var nu han kom ifrån) som är totalt onödig och inte finns i boken.

Mest besviken är jag dock att man hela tiden måste ha en töntig figur med i filmen för att liva upp med lite komiska inslag. Den rollen fick tyvärr Gimli i grundfilmerna, här väljer man den mäktige trollkarlen Radagast. Han beskrivs som en byfåne till eremit som åker i en släde dragen av kaniner och som filmen igenom har en stor fågelskit som täcker stora delar av huvudet och ansiktet. Bedrövligt, och inte ett dugg roligt.

Tyvärr tycker jag att filmen var en stor gäspning på två timmar och fyrtio minuter, så den får bara 2 rökringar och inga starka sådana. Vi hoppas på att del två spottar upp sig annars blir detta en flopp endast jämförbar med Jar Jar Binks.

Aktuella Listan Hall of Fame

Rollspelens Hall of Fame

Ars Magica
Call of Cthulhu

Cyberpunk

Dungeon & Dragons

Gurps

Hârn

Paranoia

Pendragon

Rolemaster/MERP

Rune Quest

Shadowrun

Star Wars

Traveller

Vampire the Masquerade
Warhammer

Sverige

Drakar och Demoner

Kult

Mutant

Western

Gröna pilen

En superserie till

DC eller Marvel? den eviga frågan. De senaste decennierna har vi dränkts i filmer och TV-serier med rötterna i dessa företag. Många är dessutom riktigt bra. Oändligt bra om man tänker på gamla "Hulken" från 80-talet och Bat Man med Adam West (som dock äger en enorm kultstatus) från 60-talet.

Vilket som. Min senaste favorit är "Arrow" som går på kanal 5 på tisdagarna. Det är så klart Green Arrow den handlar om, eller Gröna Pilen som han hette i den svenska översättningen. En ovanligt korrekt översättning i sammanhanget. Oliver Queen heter han utan sin huva och sin båge och är som många andra hjältar astronomiskt rik. Efter att blivit strandsatt på en mystisk ö, vilket man får veta i små tillbakablickar, omvandlar han sig till en grönklädd hämnare som ska rensa upp i sen hemstad.

Vi har sett det förr och vi kommer att se det igen, men det fungerar. Det fungerar om karaktärerna är bra vill säga, och de är helt ok i "Arrow". Man saknar lite en ärkefiende som Stålmannens Lex Luthor eller Bat Mans Jokern, men å andra sidan finns det en mörk sammanslutning av brottslingar med Arrows egen mamma som en av ledarna. Det ger en viss twist till storyn.

Arrow kanske inte kommer att gå till historien som en av de stora TV-serierna, men den håller och är väl värd en timmes slötittande varje tisdag. Har du inte sett den än, så är det inte för sent att ge den en chans. 20:00 är tiden att minnas (Galdarbjelke).

Arrow får 5 starka rökringar för en tät historia och för att tisdagar generellt behöver fler superhjältar.



För övrigt har jag nog hört den sämsta översättningen av en superhjälte, som slår Aquamans Ubåtsmannen-översättning. Superman lär ha hetat "Övermänniskan" i början av sin svenska karriär


Bildens hemsida

Portal under granskning III

Granskad som god

Efter alla inlägg om att Portal blivit recenserat av Fenix och att jag skickat en t-shirt med monstret "Det värsta, på så har nu recensenten själv skrivit på sin blogg om detta.

Detta blogginlägg kan du läsa här

Man ska ha distans till det man gör så blir världen lite bättre.

Dredd väl värd att se

En rulle som värmer i vårkylan

I helgen såg filmen "Dredd". Det blev en riktigt positiv upplevelse. Filmen bygger på den enormt populära serien Judge Dredd med anor från 1977. Den utspelar sig i en mörk framtid där alla människor bor i megacities. För att hålla ordning i dessa jättelika städer har man gett judges befogenheten att vara både polis, domare och bödlar. Känslokallt och slaviskt följer de lagen som en präst följer bibeln, och mycket våldsammare.

Det har gjorts en tidigare film med Sylvester Stallone i huvudrollen, men den gillar jag inte nämnvärt. Den här filmen, som verkar ha en lägre budget, har betydligt mer av serien i sig. Jag kände inte igen en enda av skådespelarna sedan tidigare, men ibland ger den en kvalitet i sig själv. Man kan liksom ta de som passar för rollen, och inte anpassa rollen efter den store skådespelaren. Här fungerar det utmärkt. Både Judge Dredd och Judge Anderson är bra i sina roller.

Även om miljön är lite lågbudget så kompenserar man det genom enormt snygga filmklipp och en historia som engagerar. Ma Ma, som är den stora boven i dramat, är också sadistiskt övertygande och ger en sötsliskig aproach som får det att krypa i kroppen.

Filmen kanske inte är som serien i alla aspekter, men jag funderar då och då på om inte filmen på något sätt är bättre. Den är inte lika skruvad som serien, men har en mörkare aura som man bara kan gilla. Men trots detta får den extra plus för följande saker som hör serien till:

• Dredd tar aldrig av sig hjälmen
• "Lawgivern", pistolerna som judges använder, har en mängd rolig ammunition.
• Megablocken är coola

Som ni förstår kommer betyget att bli högt och jag vill nog ge filmen "Dredd" sju starka rökringar. Om du inte har sett den har du en fin filmupplevelse framför dig.

– Any questions?

Portal under lupp

Portal i media

Det är spännande tider. Speltidningen "Fenix" skriver i senaste numret att de kommer att göre en recension av rollspelet "Portal" i nästa nummer. Först tänker man: "Wow, vad häftigt!", men när man tänker närmare på det så blir man lite nervös. Ja, faktiskt.

Det är alltid spännande att bli recenserad, men samtidigt vill man ha bra omdömen. Ett dåligt omdöme kan ju äventyra hela min framtida karriär.

I vilket fall är det roligt att garagerollspelet "Portal" får sådant pass stort mediautrymme. För mer information får jag hänvisa till Fenix nr 2, 2013.