Där det händer

En spelblogg som växer!

Antalet lästa sidor på den här bloggen ökar stadigt. November kom inte riktigt upp i 1000 men nästan. Det förpliktigar.

Tack alla läsare!

Onkel O

Soloäventyr...

Mitt första soloäventyr

För länge sedan, innan datorspelen riktigt slog igenom, var man ibland tvungen att spela så kallade soloäventyr när man var riktigt spelsugen. Faktum är att på 80-talet gjordes de många riktigt bra. Bäst var nog de äventyr som utgavs av företaget Fighting Fantasy. Här såg man titlar som "Häxmästaren i röda berget", "De fördömdas skog" och "Ondskans borg". I dagsläget äger jag de flesta som getts ut på svenska och tar fortfarande fram dem då och då, även om det var länge sedan jag spelade ett.

En annan känd serie är den om Ensamma Vargen (Lone Wolf), där det getts ut 12 titlar på svenska, och en herrans massa på engelska. Det har också kommit ut några som utspelar sig i den världen, men med annan huvudperson. Det roliga med Ensamma Vargen är att äventyren hänger ihop och man kan fortsätta med samma karaktär i alla delar. Tyvärr blir det dock lite inflation efter några äventyr, när man blivit lite för mäktig.

På svenska har det också getts ut några från Dungeon & Dragons, ett äventyr från Sagan om Ringen-världen, något historiskt, ett par titlar i SF-anda kallade "Falken" och även Tigerns väg där man spelar en ninja (väldigt 80-tal). Till rollepelet "Chock" kom det två titlar med, innan den serien lades ner. Går man tillbaka till 70-talet har det getts ut lite kioskböcker som är en sorts soloäventyr. Här är det väldigt blandade äventyr, och de får nog ses under rubriken "kuriosa".

Jag tycker fortfarande att idén med soloäventyr är genial, även om de idag nog bäst passar som skithuslitteratur. Men trots detta kan jag fortfarande komma ihåg spänningen när jag spelade "De fördömdas skog", mitt allra första soloäventyr.

Skepp o'hoy!

Nu är den här!

För ett tag sedan gick jag med och delfinansierade ett projekt från Mylingspel med namnet "Skepp". Idag ramlade lådan ner i posten, och jag måste säga att produkten ser mycket lovande ut. Layouten är ursnygg, de små skeppen är som man ville ha dem och till och med tärningarna är rätt i designen.

Nu betalade jag den högsta summan, och jag kommer inte riktigt ihåg vad jag får i min låda som inte kommer med i grundboxen, men jag tycker att det här spelet är väl värt att köpa bara för att det är snyggt. Får göra en bättre recension när jag även spelat spelet, men till dess ska jag bara njuta av det konstnärliga...

Tärningar man kan gå på plankan för!

OBS!
Har fått lite information från Myling, efter jag skrev inlägget. "Skepp" kräver antingen "Engarde" eller "Pirater" för att kunna användas, dessutom måste man vara medfinansiär för att få en del av grejerna ovan. Kolla deras hemsida (se nedan) för mer information.

Vilket som. Bra är det.

Mer om spelet och företaget hittar du här: Mylingspel

Mitt i processen

Det blev svart vitt till slut

Efter lite pyssel blev det nya karaktärsbladet som ovan. Och vem vet? Det kan ändra sig fortfarande. Galdarbjelke håller på att korrekturläsa det nu. Ni RQ-fans där ute som vill ha ett eget exemplar kan ju lägga ett mail, så får ni det per mail.

Några vita fläckar har det.

Och vem är det här då? Eberhard Månsson, så klart!

Elric, går inte att förbise

Tidig och originell

Elric-böckerna skrivna av Michael Moorcock härstammar från tidigt 60-tal även om den första riktiga boken inte kom ut förrän 1973, vilket får räknas som tidigt det med. Elric är furste av Melniboné, ett litet örike med dekadent och kaosdyrkande invånare. Elric själv är albino och svag av naturen. I böckerna skaffar han sig svärdet "Stormbringer", ett runsvärd som senare visar sig vara en demon. En demon som äter själen från den han sårar, och en del av kraften håller sedan också Elric stark, i en sorts ohelig symbios.

Tyvärr har svärdet också en tendens att döda alla personer omkring Elric, även de som han älskar. Därför blir böckerna lite ödesmättade och i många delar känns det som en lång färd i en svettig och dimmig djungel. Alla som gillar fantasy borde, enligt min mening, läsa böckerna om Elric. De är både välskrivna och originella.

Senare gjordes även ett rollspel baserad på dessa böcker. De tidigare upplagorna hette "Stormbringer" och en senare upplaga fick namnet "Elric". Spelet bygger på basic roleplaying, men har lite egna inslag.   Rustningar tar stryk och går tillslut sönder, något jag gillar, och magin bygger mycket på att frammana demoner som man binder i olika föremål, något som man gillar i början men tröttnar på i längden.

En annan sak som spelen ska ha plus för är att de följer böckerna på ett föredömligt sätt. Elric själv dyker upp i många av dem och spelsystemet passar utmärkt för världen man vill beskriva. Lite för klassiskt för många kanske, men väl värt att spela.

Så för alla som vill vara en del av fantasy- och rollspelshistorien borde både spelet och böckerna finnas med i ens erfarenhet. Om inte annat kan man ju testa dem för att Onkel O rekommenderar dem...

Elric-böckerna får 8 starka rökringar och spelet får 6 goda dito. Elric visar att gammal är äldst...

The Amazing Spiderman

Bra på sitt sätt

Såg den senaste spindelmannen filmen igår "The Amazing spiderman". Min gamla seriefavorit sedan 80-talet i en ny film. Det har ju kommit några genom åren. Filmbolaget har nu valt att börja om historien från början, och med det kommer nya skådespelare. Eftersom det inte var så länge sedan man gjorde filmen "Spiderman", med dess uppföljare är det svårt att inte sitta och jämföra. Men mer om det senare.

Den senaste filmen är en lite mörkare version av spindelmannensagan, och då menar jag mest scenografin och miljöerna. Den unge Peter Parker, vars föräldrar försvann när han var liten bor hos sin farbror och faster. Precis som det ska vara är han lite mobbad i skolan också. Detta tar dock inte så stor del i filmen, vilket på sätt och vis är skönt. Peter får reda på att hans föräldrar arbetat på ett visst företag och han smiter in där, och ja, blir biten av en spindel, som ger honom fantastiska krafter. Tyvärr hjälper han Dr Connors att lösa en algoritm som leder till att ett ödleserum, för att få kapade kroppsdelar att växa ut, får doktorn att förvandlas till den brutala Lizzard.

Sen på gammalt fint Marvel-maner slåss de genom filmen så att väggarna rasar. Roligaste scenen är när ödlan och spindelmannen slåss i ett bibliotek där Stan Lee går runt med hörselkåpor och inte märker någonting. Många plus för den scenen.

Totalt sett är filmen riktigt bra. Skådespelarna  gör rollerna väl och man har tagit fasta på många saker i serien som gör en gammal fantast varm i hjärtat. Spindelmannens rappa sätt att prata, hans nätskjutare och hans riktiga flickvän Gwen Stacy är med. Ett annat plus är att filmen aldrig blir så där sugande sockersött och amerikanskt sentimental. Det finns en skön distans hela tiden.

MEN, och nu kommer problemet, man måste jämföra den med den tidigare filmen, som tyvärr är aningen bättre. Mycket beroende på att skådespelarna tolkar rollerna lite bättre. Detta är synd, för filmen skulle klara sig väl om den fick vara för sig själv. En annan fördel de tidigare filmerna har är att de har med spindelmannens huvudfiende nummer ett Green Goblin. Lizzard är bra, men långt ifrån lika häftig och striderna får en viss Godzilla-varning.

Sammanfattningsvis är "The Amazing Spiderman" en bra och sevärd film. Den får sju starka rökringar, och då ser jag den utan att jämföra med tidigare filmer.

Delrapport

På gång!

Filar lite på mitt nya karaktärsblad. Något i den här stilen kommer det att bli. Antagligen blir det inte i färg i slutversionen. Varför? Därför att färgtryck inte är lika bra att skriva på såklart.

Spel i kulturen...

Inte så illa

Det har gjorts några försök att göra filmer och TV-serier baserade på rollspel. Att det inte gjorts fler beror nog på att rollspelen i sig själv ofta bygger på böcker och filmer, som det i många fall gjorts filmer på. Men som sagt några försök finns det, och då räknas inte de amatörfilmer som ligger på Youtube, som den där Rune Quest filmen som jag bloggat om tidigare. Här är några:

Mutant Cronicles
En film som bygger på det gamla svenska rollspelet, som blev en stor hit i USA. Fina skådespelare dyker upp som Ron Pearlman och John Malkovich. Finns en del coola grejer i filmen, men på totalen är den en tråkig upplevelse.

Dungeons & Dragons
Bygger såklart på detta rollspel som nog alla känner till. En del bra skådespelare som t ex Jeremy Irons, som spelar en elak trollkarl. Även här en del coola grejer som trollkarlar som kastar magic missles från ett torn och faktiskt en Beholder som skymtar förbi, förutom det är det en riktigt tråkig upplevelse.

Mutant
Det lär existera en  svensk film, som kanske kommer i framtiden, som egentligen bygger på att några entusiaster byggde en robot-dräkt som ett projektarbete. Ingen mer finns att säga just nu.

Kindred- the embraced
En TV-serie från -96 som bygger på rollspelet Vampire the Masquerade. Jag gillade serien skarpt som hade den där känslan man vill ha. Skådespelarna var bra och intrigen höll. Antagligen var jag den enda som tyckte så eftersom den lades ner efter första säsongen.

Det var det jag kunde komma på. Räknar man in datorspel i den här kategorin kan listan göras lång. En rätt dyster historia med andra ord. Men kanske är det så att rollspel ska spelas inte tittas på.

Inlägg No 200!

En Bild

Detta är inlägg nummer 200 på den här bloggen. Utvecklingen har varit god. Den här månaden kommer att bli den bästa månaden hittills, mycket tack vare mina debattglada läsare med Staffan och Galdarbjelke i spetsen.

Detta inspirerar till att göra bloggen ännu bättre. Väl mött i framtiden!

Att balansera ett äventyr

Galdarbane

Att vara spelledare är inte så enkelt som att köpa ett äventyr, samla ihop några spelsugna och spela äventyret mening för mening. Det är svårt att få en balans så att monster och utmaningar inte är för lätta och definitivt inte för svåra.

Om man ska spela en motståndare (NPC) på sitt max så är ett färdighetsvärde på 60% eller mer väldigt mäktigt. En motståndare som har över 90%, eller motsvarande, får räknas som överjäklig. Till detta måsta man betänka antalet motståndare (om hundra idioter attackerar gör statistiskt sett minst en av dem ett kritisk resultat, och använder man en T20 "krittar" fem av dem) och så klart måste man ta i beaktande särskilda förmågor och färdigheter. Och för gud skull spela inte motståndarna som ett disciplinerat band som samtränat, eller låt vakterna höra för bra vad som händer i rummet bredvid.

Faktum är att de flesta äventyr är inte skrivna till spelarnas favör, utan verkar uppmana spelledaren att ta det lite lugnt eller så. Undantaget är de Warhammer äventyr jag kört. Väldigt få monster i den världen som har attackvärden på över 60%, det känns som någon på den redaktionen tänkt till.

Men va fasen. Vad gör det om det stryker med en och annan karaktär? Lite spännande måste det ju vara. I det gamla äventyret "Djupets fasor" lär det ligga många lik från djärva äventyrare. I alla fall om Galdarbjelke får vara SL...

Arbetet fortskrider

Exempel på framsida

Har nu bestämt att karaktärsbladet ska vara personliga med en snygg framsida och i formen av ett dubbelvikt A3. Kommer också att göra insidan designad efter varje spelares kult och bakgrund.

Alltid roligare att spela spel om de är snygga.

Det där med karaktärsblad II

Det äldre

Som fortsättning på diskussionen om digitala- eller papperskaraktärsblad kan jag nu meddela att det blir både och till jag ska spela RQ. Har nu gjort en excellmatris som hjälper en att räkna ut det mesta, och som man också kan använda när man köper sina färdigheter. Man skriver bara in sina grundegenskaper och så får man upp allt från hitpoints till grundchanser för alla färdigheter. Sen är det bara att sätta ut sina poäng och det kluriga arbetet är färdigt.

Sedan får man förvisso föra över sina värden till, just det, ett karaktärsblad av papper...

The Succession Wars

Kan det vara något?

Ibland är jag lite spontan när jag är ute på Tradera och får se ett spel som ser spännande ut. Då lägger jag ett litet bud och tänker: "Om jag får det för det priset så...". Och på det sättet har jag en dryg handfull titlar som ligger och väntar på att bli spelade på vinden.

Senast i raden är ett spel som heter "The Succsession Wars". Ett brädspel som utspelar sig i Battle Tech-universumet. Bara det låter spännande, så jag hoppas jag får speltummarna ur och verkligen spelar det en dag. Spelet är i gott skick och verkar komplett. Gillar när den som ägt det lägger alla kartongmarkörer i fina små påsar redan från början.

Får väl arrangera ett litet konvent annars som bara spelar glömda spel från mina samlingar. VindCon vore ett bra namn...

Det där med karaktärsblad

Senaste produkten

Alltid när jag ska skapa ett nytt rollspel börjar jag med att designa karaktärsbladet. Av någon anledning blir regler och upplägg mycket tydligare då. Kräver ofta en del tankearbete med som jag gillar. Det händer givetvis att jag designar karaktärsblad till redan färdiga spel, som Space 1889 ovan t ex.

Nu är det dags igen. Jag sitter och funderar på att göra mer individuella karaktärsblad till Rune Quest, som ska passa de olika spelarnas kulter och personligheter. Givetvis kan det hända att varje spelare får sin karaktär illustrerad på framsidan.

När jag pysslar med detta slår det mig att man kanske börjar bli lite mossig. Med dagens teknik och en appstore i varje apparat kanske det vore lättare att utveckla digitala karaktärsblad. Inte så himla komplicerat, och man skulle kunna ha en massa formler som räknade ut saker åt spelaren, som skadebonus och grundchanser på färdigheter.

Men sen tänker jag: Är man oldtimer så är man, och så fortsätter arbetet med ett karaktärsblad som snart ska skrivas ut på papper. Och så var det med den saken.

Besvärliga besvärjelser

Lika dold som frågan

Sitter och funderar på vilket rollspel som har det bästa magisystemet. Inte så enkelt som det låter. Dungeon and Dragons var först, och borde ha det enklaste, men tyvärr har jag lite svårt för det där att man måste memorera besvärjelserna varje dag. jag tycker också lite illa om att besvärjelserna är lite förutbestämda.

Drakar och demoners system, som påminner om sorcery i Rune Quest, är ett system som jag tycker är rätt välbalanserat, och framförallt passar till fantasy. Dessutom är det betydligt enklare än de där extremt jobbiga systemet i Ars Magica, som borde vara det bästa eftersom alla spelar trollkarlar.

Just det där att man måste vara specialiserad magiker för att slänga magi, kan störa mig ibland. I en värld där magi fungerar borde alla kunna slänga en och annan besvärjelse till husbehov. Då är man tillbaka till Rune Quest igen, där alla kan lite spiritmagic som passar ens kult och yrke. En, i mina ögon, ganska god idé. Ska man hitta liknande får man spela en multiklass i de flesta rollspel, eller klasser som i sig själv är lite multi, som t ex paladin eller ranger i AD&D.

Kanske det är lättare att se vilket magisystem som är minst attraktivt. Här ligger Rolemaster/MERP bra till. Har fortfarande inte fattat riktigt hur det systemet fungerar. Besvärjelserna är inte heller alltid så användbara. Ja, det är klart, tycker man höjden av magi är att förvandla sig till en planta i skogen, då är MERP det bästa.

Så i min värld är det nog Drakar och Demoner samt Rune Quest som får min röst. Kanske har jag ändrat mig till i morgon.

ZAPP!

Lika som bär I

Walktapus, Rune Quest

Mind flyer, AD&D

The Great Cthulhu, Call of Cthulhu 

Uncle Squid, "Pit of the Mutant Gladiators"

Finns säkert fler liknande exempel. Skicka gärna in dina förslag.

Alla dessa utgåvor

RQ 2

Sitter och läser på lite Rune Quest. Okay det är nästan två månader innan jag ska vara spelledare, men förberedd vinner :)

För att få ihop rätt spelgrupp kändes det viktigt att läsa på lite om de kulter de olika spelarna kan vara med i. För att få lite bredare information går jag tillbaka i tiden och läser i andra utgåvan som heter "Cults of Prax". Normalt brukar jag bläddra i tredjeutgåvans "God of Glorantha". Samma gudar i olika utgåvor. Min reflektion är att jag lutar mer och mer åt att den tidigare utgåvan faktiskt är bättre. Det står mer fakta och vissa regler har ändrats till det sämre. Layouten och upplägget är dock snyggare i tredjeutgåvan.

DEtta får mig att fundera på detta med rollspelens alla olika utgåvor. Är de för att göra oss samlare förvirrade, det vill säga tjäna mer pengar, eller är det för att man faktiskt vill göra spelet bättre? Drakar och Demoner valde att göra ett helt nytt spelsystem när man publicerade Drakar och Demoner Expert, det känns på något sätt ärligare.

I Rune Quests fall ska man också komma ihåg att det är ett flertal företag inblandade. Chaosium, Chaosium Inc, Games Worksshop, Avalon Hill och Mongoose är nåpgra jag kan komma på utan att forska i saken. Detta kanske också påverkar.

Någon sa en gång: "Laga inte det som inte är trasigt". Vad samma person menade var: "OM det inte är trasigt, gör en ny utgåva"...

RQ3

Kraktärsutveckling

Karaktär med karaktär

Efter 30 år med rollspel har man utvecklats lite som rollspelare, tror jag. När man började spela ville man ha den mäktigaste dvärgkrigaren med den vassaste yxan man kunde få. Det gällde att vara så "mäktig" som möjligt. Man skulle dessutom vara bra på att slåss eller kasta mäktiga besvärjelser, helst båda. En arsenal av mäktiga magiska föremål, som låg under begreppet "artefakter", sa man inte heller nej till. Jag har ju tidigare bloggat om svärdet "Drakdödaren" som alla skulle ha som ett exempel.

Nu tycker jag det är roligare att spela karaktärer som är lite suspekta och faktiskt har lite karaktär. Varför inte en blind tiggare som kan höra gräset gro, eller riddare med cellskräck som inte kan ha på sig en hjälm. Tror det vara lite så man tänkte när man gjorde GURPS, ett spel där en del av karaktärsproduktionen går ut på att hitta bäst för- och nackdelar. Tyvärr blir det fel då man, så klart, försöker hitta de nackdelar med minst effekt för att kunna köpa de bästa fördelarna. Allt för att bli, just det, så mäktig som möjligt.

När jag gjorde spelet "Saga" hade jag en lista på karaktärsdrag som var tre sidor lång och man slog en 100-sidig tärning för att få spännande saker som "dasslocksnävar" eller "luden kropp". Det gav karaktären lite mer personlighet. Till Warhammer kunde man köpa ett liknande supplement när man köpte karaktärsblad som också var bra. Det gjorde rollspelet mycket roligare, även om det kanske inte hade så stor betydelse för själva spelet.

Så vad jag vill säga är att rollspel kräver att man vågar göra karaktärer som sticker ut lite. Att vara bäst är tråkigt i längden, att vara unik känns bestående.

De var allt för den här gången!

Då får man ta tag i det...

Kanske dags att damma av den här fulingen.

Har funderat lite de sista dagarna på det där med nybörjarrollspel. Gjorde ju förvisso spelet "Portal" för en några år sedan med detta i åtanke, men blir lite sugen att göra ett enklare system, och satsa på att skriva en serie äventyr i stället.

Skulle vilja tre spelsystem med följande teman:

• Spaceopera
• Fantasy
• Gothic Horror

Men med tanke på att de skulle vara på svenska så menar jag ju såklart:

• Rymdäventyr
• Fantasy
• Klassisk skräck

Kanske någon av er läsare som känner för att hjälpa till. Kanske vill göra ett äventyr eller så. Lägg ett mail i så fall. Känns lite kul det här faktiskt. 

Återkommer...

Varan-TV

Varan-TV alltid lika roliga

Finns en humorgrupp från Lund som ofta skämtar om rollspel och rollspelare. Lika roligt varje gång...

Ett spel för nybörjare...

Kanske inte det bästa, men enkelt nog.

Nu på BSK var diskussionen uppe igen om bra nybörjarrollspel. Det finns väldigt få rollspåel för dem som vill testa på, men inte vill läsa hundratals sidor med regler och bakgrund. Inte som när jag började 1982. Då var rollspelen enkla, om än vi idag skulle tycka de vore rätt tråkiga. På en timme läste man reglerna, fattade ingenting och läste dem två gånger till. Sedan spelade man enkla scenarion av typen: Slå ihjäl, ta pengarna och slå ihjäl något annat.

Många av de spel som produceras på svenska idag är mycket bättre än spelen var då, men dom är inte tillgängliga för ungdomar i ca 10 års åldern. Kanske därför som de gamla spelen från Äventyrsspel fortfarande säljer rätt bra. De har inte fått någon riktig konkurrens.

Med tanke på tidigare diskussioner här kanske det är dags för ett nytt enkelet spel, men där man kan få tag på riktigt bra äventyr och kampanjer, så att en ny generation kan hitta till de spel som vi gamla uvar älskar.

Så speldesigners där ute. Ta utmaningen och gör det enkelt!

Klart man hänger med!

Nu kan du "vara med" utan att spela

Det är otroligt svårt att ha spelat och/eller ha kunskaper om alla rollspel som gjorts sedan 70-talet. Men ibland hamnar man i diskussioner man gärna vill vara delaktig i, fast man inte kan något om frågan. Har därför satt ihop den här lilla parlören för greenies. Tänk er att ni hamnar i en diskussion om ett rollspel du aldrig spelat. Din kommentar börjar alltid med "Provade det en gång men..."

Dark Sun (AD&D)
"...tyckte det var så koboldigt att halvjättar gjorde så sjukt mycket skada per stridsrunda med sina darts"

Rune Quest
"...slutade spela när de ändrade reglerna för att bli Rune lord mellan andra och tredje utgåvan."

Paranoia
"...när min 4:e klon dog, och själva äventyret inte kommit igång blev jag trött och gick hem"

Call of Cthulhu
"...fick hoppa in i slutet av en kampanj där jag började med att läsa alla böcker karaktärerna hittat. Blev så galen av det att min karaktär hamna på sinnessjukhus utan att ens komma med i själva äventyret"

Star Wars (första utgåvan)
"... hade inte tillräckligt med d6:or med mig, så jag tröttnade på alla slag"

TORG
"...när vi delat ut rätt kort från förra spelmötet var det dags att gå hem och äta."

Vampire the Masquerade
"...förstod inte varför man skulle slå fler tärningar i ett story telling-system än i ett vanligt rollspel. Var inte meningen att man skulle slå färre tärningar?"

Traveller
"...när jag gjort min karaktär som blev nästan 50 bast och bara kunde färdigheterna "Drop Ship" och "Vac suit" efter 20 år i militären tappa jag inspirationen"

KULT
"...som expert på virvelspark, kedjevapen och tunga kulsprutor fattade jag aldrig vad min karaktär gjorde på en konstutställning"


Klart man hänger med, som sagt...

Hard Core III- Call of Cthulhu

Från tiden då det började.

Nu ska det då redas ut en gång för alla. Om man vill kalla sig för hard core spelare när det gäller Call of Cathulhu borde man läsa Galdarbjelkes sammanfattning nedan:

"För att kalla sig Hard Core spelare av Call of Cthulhu bör man ha spelat eller varit spelledare för åtminstone sju av följande Call of Cthulhu Äventyr & Kampanjer:

• Beyond the Mountains of Madness (1999) 1930s, 437 sidor
• The Complete Masks of Nyarlathotep (1996) 1920, 224 sidor
• Horror On The Orient Express (1991) 1920s, ca 205 sidor (+20 sid handouts)
• Spawn of Azathoth (1986) 1920s, 96 sidor + ca 30 sid Handouts
• 1ed. Masks of Nyarlathotep (1984) 1920s, ca 100 sidor + handouts (+34 sidor från Terror Australis)
• Curse of the Chthonians (1984) 4 scenarion på 87 sidor
• The Fungi from Yuggoth (1984/1987) 1920s, 75 sidor
• Trail of Tsathogghua, (1984) 1920s, 37 sidor (+The Haunted House 25 sidor)
• The Asylum & Other Tales (1983) 1920s, 7 äventyr/scenarion fördelat på 77 sidor
• Shadows of Yog-Sothot (1982) 1920s, 63 sidor
• Terror Australis, (1987), 1920s 125 sidor, 3 scenarios + bakgrundsmaterial
• The Statue of The Sorcerer & The Vanishing Conjurer (1986), 1920s, 2 scenarion på ca 55 sidor

Har man dessutom spelat/spellett för de scenarion som finns med i nedan nämnda supplement kan man nog med den ära kallas sig för Old School Cthulhu gamer.

Cthulhu Companion (1983)

Fragments of Fear, 2^nd Cthulhu Companion (1985)

Terror From the Stars (1986)

- Galdarbjelke"

Ska ju då meddela att för att kalla sig hard core spelare i allmänhet räcker det med fyra. Värt att notera här är också att Call är ett av få spel där äventyren ofta är det bästa med spelet, och skiljer sig därmed mot många modernare produktioner. Kanske därför Call of Cthulhu fortfarande är så populärt.

Onkel O

BSK

Här vilar inga ledsamheter!

Då är man på BSK och selar sitt spel, man slitet för att få ihop. Det har fungerat bra, men jag har fått många förslag på förbättringar som jag ska ta i åtanke. Konventet är inte överfullt, men det är trevlig stämning som vanligt med många spännande, och förvisso nördiga, diskussioner.

Just nu är spänningen på topp kaffemaskinen inte fungerar...

Hard Core II

Fick det här svaret på mitt förra inlägg. Tycker det förtjänar ett eget blogginlägg. Tack Staffan!

"Jag har missat rätt många av old-school-kampanjerna :(

I mer moderna tidevarv har vi ju Undergångens Arvtagare till senaste (men redan avsomnade) utgåvan av Mutant, som bestod av Pirit - Den Innersta Kretsen, Nordholmia - Kaisers Testamente, och Hindenburg - Min Älskade. Paizo bygger samtidigt hela sin utgivning runt sina äventyrsserier där de ger ut två kampanjer om året á 6 äventyr styck (plus en massa standalone-äventyr samt världs- och regelböcker).

Både Undergångens Arvtagare och Pathfinder-böckerna har egenskapen att de kombinerar ett äventyr med världsinformation. Mutantböckerna lägger ungefär hälften av krutet på att beskriva var sin stad i Pyrisamfundet, inklusive omgivning, och ungefär hälften på tre olika deläventyr som utspelar sig i och kring sagda stad och hänger ihop.

Pathfinderböckerna är lite mer varierade, förmodligen beroende på sitt ursprung som ersättning för tidskriftsutgivning (Paizo publicerade Dragon och Dungeon tills Wizards bestämde sig för att ta tillbaka dem in-house i samband med lanseringen av D&D4). I Carrion's Crown-kampanjen har del 1 information om byn som fungerar som bas, samt regler för Hemsökelser (som regeltekniskt fungerar som en variant på fällor). Del 2 har en artikel om döds- och ödesgudinnan Pharasma och en annan artikel om ett elitistiskt ordenssällskap. Del 3 har ett hemligt sällskap som studerar liches och en massa skoj om lykantroper, och del 4 har en titt på Pathfinderversionen av Cthulhu-mythosen. Alla delar har även en del i en följetong, och så givetvis några nya monster.

I slutänden blir resultatet att även om man inte gillar själva äventyret så finns det fortfarande en hel del matnyttig information att tillgå, och äventyren är rätt prisvärda ($20 för 96 sidor, varav ungefär 2/3 är själva äventyret).

Men jag tror att anledningen till att de flesta andra spelföretag undviker äventyr är att de helt enkelt säljer dåligt, plus att moderna rollspel babblar mycket om att göra saker som har sin grund i rollpersonerna. Old school-äventyr handlar mer om att sätta upp en hinderbana och sedan se hur rollpersonerna klarar sig, medan moderna rollspel oftare handlar om att blanda in företeelser i rollpersonernas bakgrund - Dresden Files är där ett rätt extremt exempel, då man där spenderar ett speltillfälle med att bygga staden spelet ska utspela sig i innan man ens börjar göra gubbar. Det är förvisso askul när det funkar, men lite svårt att paketera ihop och sälja med mindre än att kampanjen innehåller förgjorda rollpersoner.

Pathfinder har där en fördel i sin grund i D&D där rollpersonerna oftast startar som oskrivna blad, och nischas rätt hårt av spelsystemet med dess klasser. Det är svårt att veta hur ett gäng rollpersoner i Exalted ser ut och har för förmågor, men man kan vara rätt säker att om man gör ett D&D-äventyr för level 6 så finns där möjligheter för att tåla si och så mycket stryk, och en sjukdom eller förbannelse kommer inte att autodöda gruppen eftersom det finns möjlighet att kasta Remove Curse/Disease."

Hard Core spelare?

Ett måste?

Det finns äventyr och äventyrskampanjer som har mer kultstatus än andra. Som har fått lite legendstatus genom åren. Tänkte försöka lista de som man borde ha spelat för att få kalla sig hard core-rollspelare. Ha gärna åsikter och förslag på tillägg. Listar inte äventyren i någon särskild ordning:

Drakar och Demoner:

• Ärans väg 
• Dimöns hemlighet
• Spindelkonungens pyramid
• Svavelvinter kampanjen

Mutant

• Järnringen
• I reptilmännens klor
• Grå döden 

AD&D

• Temple of Elemental Evil

Rune Quest

• Griffin Mountain / Griffin Island
• Snake Pipe Hollow
• Big Rubble

Call of Cthullu

• Shadows of Yog-Sothoth
• Fungi from Yuggoth
• Masks of Nyarlathotep
• Spawn of Azathoth

Warhammer

• Enemy Within
• Doomstone

När jag gör den här listan så slår det mig att det gjorts väldigt få riktigt bra ävemtyrskampanjer genom historien. Det understryker min teori om att det görs alldeles för mycket rollspelsvärldar där ute, och alldeles för få bra äventyr.

Packad och klar

Allt ska med!

Färdigpackad, spelet alltså, till BSK. Var på Claes Ohlsson idag för att köpa de sista packerteringsattiraljerna. "Pit of the Mutant Gladiators" är nog det dyraste spelet jag tillverkat hittills. Om du är intresserad av att köpa denna raritet så kan jag redan nu säga att du inte har råd, men du är välkommen att lägga ett bud.

Ska bli roligt att åka på lite konvent igen och BSK är så där lagom långt i höstmörkret. Efter BSK börjar julen på allvar kan man säga.

Hoppas vi ses i morgon!