Rymden kallar...

Äventyret väntar.

På lördag är det dags att spela Space 1889 igen. Steampunk i god förpackning. När imperiet kallar kommer man.

Nu är dessutom T-shirtarna med "Det Värsta" beställda och lär snart dimpa ner i Broby. Är du intresserad finns de i storlek L-XXL och kostar en jämn hundralapp. Skriv till onkelolof@me.com. Passa på nu, de finns endast i en lite exklusiv kollektion.

Alver

En alv

Alver har alltid haft en särställning i rollspel. Ja, enda sedan Tolkien favoriserade dem i sina böcker, har dessa übermäktiga varelser skapat konflikt bland rollspelare. Hur mäktiga ska de egentligen vara, hur ska man relatera en tusenårig varelse till ett erfarenhets baserat utvecklingssystem. 100 år och bara level 1, känns lite lustigt.

I gamla Warhammer Fantasy roleplaying game har alverna ett väldigt högt initiativ, vilket borde vara lugnt om det inte var så att hälften av alla slag baseras på initiativ. Detta får de igen i Blood Bowl reglerna, där alver som blivit tacklade i detta fantsy-amerikanska-fotbolls-spel måste vara på bänken en runda extra. Inte för att de blir mer knockade än andra, utanför att de måste sminka om sig och rätta till frisyrerna.

I den nordiska mytologin, som är alvernas urhem, är förvisso dessa ljusa och vackra varelser en sorts demigudar, så det borde vara okay att de har lite bättre värden än andra. kanske borde det, av samma anledning, inte vara en spelbar ras. Då kan dom sitta i sina träd och sjunga urgamla sånger på obegriplig tunga, så kan alla andra äventyra ifred.

Själv spelar jag helst dvärg...

Eragon

Första boken av fyra

Tänkte att jag måste ju skriva lite om böcker med. Idag blir det den ganska aktuella bokserien om Eragon, skrivna av Christopher Paolini. Det har kommit ut fyra böcker i trilogin de heter i tur och ordning:

Eragon

Den Äldste 

Brisingr

Arvtagaren

Författaren var några år under 20 när första boen kom. En bok som också blev en helt sevärd film med samma namn. Böckerna handlar om Eragon, en ung pojke från landsbygden som blir en mäktig drakryttare och kämpar mot den mäktige, och givetvis jätteelake, kung Galbatorix. Till sin hjälp har han alverna och rebellerna som kallas Varden.

Medan jag läste böckerna kom jag hela tiden att tänka på att den är fruktansvärt lik de tidiga Star Wars-filmerna. De mäktiga Jediriddarna (drakryttarna) svingar sina ljussablar (magiska svärd i olika färger) och den unge Luke (Eragon) tillbringar mycket tid att fundera över vem som är hans riktige far. Det blir nästan lite lustigt när man kommit på tanken. 

Böckerna är egentligen helt ok fantasy och klart värda att läsa. Tyvärr har samma öde drabbat dem som andra bokserier som bli populära, redaktören ger för fria händer. Tolkien satte standarden att en trilogi skulle bestå av just tre böcker och inte fler, vilket man hoppats fler tagit efter. De två sista böckerna om Eragorn skulle vunnit mycket på att kortas ner till en. Jag fick ibland hoppa över en sida för att inte somna av en massa text som inte för handlingen framåt.

Söker du lite lättsmält fantasy så kanske inte Eragonböckerna är ett första alternativt, men kanske ett andra. Med tanke på Paolinis unga ålder kan vi nog förvänta oss bättre i framtiden.

Onkel Olofs omdöme:

Eragon böckerna är som rökringar, de tunnar ut med tiden. Men dom är fem till antalet.

Varför inte

Fick önskemål om en t-shirt med "Det värsta". Så här kan den se ut. Kanske dags för en större upplaga? Är du seriöst intresserad kanske den kommer i produktion. Själv behöver jag minst 2.

Gammarauders

Ett spel att undvika.

Då var det så dags att skriva lite om brädspelet Gammarauders. Ett spel som fått en myt om sig i mitt spelgäng som TSR, tillverkarna, inte önskade sig. Tänk att så många kan vara så oense om så mycket, och då är inte Gammarauders en av de sakerna. Alla är överens om att spelet är riktigt dåligt.

Spelet utspelar sig i en postapokalyptisk framtid där man som spelare ska leda en arme av små pappersfyrkanter och en enorm pjäs föreställande ett cyberdjur stort som ett tiovåningshus. Kunde varit häftigt. Tänk er att jag skickar min megagorilla mot din maxade sköldpadda i en strid där missiler, laserkanoner och råstyrka gör tillvaron osäker, och tänk så tråkigt det blev.

Vid speltest orkade gruppen med två stridsomgångar, sedan la vi ner projektet. Ingen fick någon känsla för spelet och ingen fattade egentligen poängen. Spelplanen var tråkig och hade inte karaktärsbladen på cyberdjuren varit rätt snygga så hade spelet "Svälta räv" varit snyggare designat.

Får en att tänka på den cocktail man behöver för att överleva spelet.

Om ni ser detta spel någon gång, så låt det ligga ifred. Pillar ni på det kanske inte ens dess mamma vill ha med det att göra längre.

Onkel Olofs omdöme:
Prisvärt: Skulle lämna tillbaka det om jag fick det i julklapp och betala någon att ta emot det.
Spelvärt: Ingen kommentar...

Gammarauders får ingen rökring i betyg. Nu talar vi om något annat.

Vad är fantasy egentligen?

Så fantasy det kan bli.

Det var en massa år sedan jag senast läste något som kunde kallas litteraturvetenskap eller litteraturhistoria. Så mycket minns jag dock att ingen riktigt verka kunna beskriva vad min favoritgenre fantasy är. Läs bara den här länken så förstår ni det komplexa i frågan.

Nu kan jag stolt meddela att, efter att ha läst hyllmetrar med fantasylitteratur, att det som binder dessa böcker samman är en snygg karta i början på boken. Så i fortsättningen när någon frågar er vad fantsy är, så svarar ni "en juste karta i början på boken".

Så var det löst.

Rune Quest

En gammal klassiker.

Vad har Chaosium, Avalon Hill, Games Workshop och Mongoose gemensamt? Rollspelet Rune Quest så klart. Ett spel som bygger på Basic Roleplaying systemet och som varit med nästan sedan rollspelens gryning. Det är fantasy så klart och beläget i en tid som är brytningstiden mellan brons- och järnålder.

Världen heter Glorantha, även om det finns inslag av mythic Europe i vissa suplement. Glorathta är en riktig sagovärld med riktiga hjältar. Alla slåss mot alla utom när alla slåss mot the Lunar Empire. Ett imperium som i väldigt mycket påminner om romarna. Som spelare kan man inte annat att hata imperiet. Dom står ju ivägen för det anarkistiska leverne en juste barbarhjälte vill ha.

Rune Quest är ett riktigt bra och genomarbetat rollspel, och det har fyllt mitt liv med fina kampanjer och spännande äventyr. Fast så många olika företag har ägt rättigheterna är äventyrsmodulerna och supplementen ganska få, med tanke på spelets ålder. En nackdel med Rune Quest är att strider har en tendens att ta ruskigt lång tid.

Onkel Olof omdöme:
Prisvärt: Absolut, mycket rollspel för pengarna.
Spelvärt: Ja

Rune Quest får 10 nostalgiska och hjältebetonade rökringar.

Arrowyn den gamla barbaren.

Förmåor

Håller just nu på att arbeta med de olika klasserna, Magiker, tjuv, krigare och präst, i Boss Mania. Mest arbetar jag med klassernas olika förmågor.

I Boss Mania kan man flera förmågor, men kan bara ha tre av dem aktiva samtidigt, så det gäller att välja de taktiskt mest behövliga.

Får se hur frustrerade spelarna blir av detta. Har man tre förmågor är det ofta den fjärde man behöver mest.

För magiker och präster kommer förmågor som underlättar att man får ny POW att vara det mest väsentliga. Annars tror jag att allt som ger mer skydd eller ökar skadan kommer att vara mest favoriserade.

Mer speltestande får avgöra.

Gammalt är äldst...

Vid särskilda tillfällen

Jag samlar på gamla spel. Sådana där med den gamla trygga känslan som bara kartong och trä kan ge. Förr i tiden var de flesta spel av kategorin slå en tärning och gå lika långt som prickarna visar. Först i mål vinner.
Spelen ovan tillhör den kategorin.

För att göra spelen extra "spännande" kan man hamna på rutor/prickar där man måste läsa en text som kan straffa en genom att man ska stå över kast eller backa, eller belöna en med extra slag eller flytta framåt. Ofta finns i slutet på spelet, när man slagit hundratals slag, en rutan som antingen tvingar en att börja om eller gör att man förlorar spelet. Så är det i spelet "Automobiltävling". Lika frustrerande varje gång.

I spelet "Fury" får vinnaren äran att använda den svarta hästen som spelpjäs nästa gång man spelar spelet, precis som om det var det man ville. För 50 år sedan ville tydligen barn det. Idag väljer man att snabbt att spela ett annat spel.

Onkel Olofs omdöme:
Prisvärt: För det mesta eftersom de ofta bara kostar några tior på loppisar.
Spelvärde: Inte ens med den svarta hästen som spelpjäs.

Fury och Automobiltävlingen får 3 nostalgiska rökringar för den trygga känslan av bättre tider.

Boss Magi

Frammanad gammal polare.

Magisystemet i Boss Mania är ganska enkelt. Alla spelare har en POW (Power) med ett värde på 1 till 5. När man använder magi ska man med en sexsidig tärning (T6) slå under sin POW. Lyckas man så kostar det ingenting, men missar man får man betala besvärjelsens POW-kostnad, som vanligen är 1-3. Man kan inte kasta en besvärjelse med högre POW än man har kvar.

Vid speltest måste jag medge att detta fungerar väldigt bra. En magiker har normalt fem i POW och missar nästan aldrig. När han gör så blir det kostsamt och snart har man inga POW kvar. Då det tar tid att få nya POW är missar inget man vill ha vilket gör magislagen väldigt spännande.

Enkelt, snabbt och tidvis frustrerande. Allt man vill att ett magisystem ska ha.

Den elaka dvärgen...

Så ser han ut.

Den elaka dvärgen måste nog förklaras vem det är. Han har hängt med mitt rollspelsliv nästan sedan början. Detta måste ha varit året 1983, precis efter det att jag fått första lådan med Drakar & Demoner. Jag var spelledare för ett gäng som precis gått in i en dungeon. Det fanns inga rollspelsäventyr på den tiden som inte hade ett juste grottsystem fullt med monster.

Det första monstret man sprang på var vakten "Den elaka dvärgen". Precis när spelarna funderar på om de ska slå ihjäl honom eller slå ihjäl honom (det var det enda man kunde göra med monster på den tiden) dyker min syster upp och frågar om hon får vara med och spela.

"Du kan ju spela den elaka dvärgen", säger min kompis, och på den vägen är det. För mig står begreppet "den elaka dvärgen" för en roll man kan spela som ingen vill ha.

Min syster blev aldrig en rollspelare, men den elaka dvärgen levde vidare...

Halvlängd

Redo för after ski

Tolkien introducerade dem. Hobbitarna som också kallas hober, halvlängdsmän, humpar och en hel massa annat. För mig är den rätta benämningen hobbit. I rollspels- och fantasyvärlden är de ofta matglada tjuvar som klär sig i bjärta färger, men undantagsfall är dom också mörka varelser med vassa tänder som tycker om att äta upp oskyldiga varelser.

Det debatteras mycket om de egentligen är en vettig rollspelsras. Många tycker bara att dom är allmänt jobbiga. Själv tycker jag att ankorna, som envisas med att dyka upp i en massa olika spel, bara visar en brist på fantasi. Vid ett tillfälle frågade jag spelledaren vad det var för bra med ankor egentligen och fick svaret "Ja, du får ju börja med 100% i färdigheten simma".

Min kentaur som hade B5 i färdigheten dansa (Drakar och Demoner Expert), var mycket roligare att spela. Fattar ni vad man kan göra med en karaktär som har fyra fötter med naturliga stepskor. Allt ett roligt rollspel behöver.

Det värsta...

Namnet talar för sig själv, Det värsta

Vilket är det farligaste monstret man kan möta i ett rollspel? Rollspelet Call of Cthullu har många favoriter med The Great Cyhullu i spetsen, AD&D har sina drakar och Rifts har alla sina megadamage-creatures. I rollspelet Portal, som rekommenderas varmt, heter det värsta monstret "Det Värsta". man kan se det på bilden ovan.

Rekommendationen från organisationen i spelet är att skicka en nukleär missil på stället där monstret befinner sig, och hoppas att det dör. Om inte, skicka en missil till och spring.

Annars är några av de farligaste monsterna ens medspelare. En rejäl fummel är ett utmärkt sätt att sluta sina dagar i rollspelsvärlden. "What can possible go wrong?" är också ord som slutat många fina kampanjer eller "Vi är ju hjältar, hur tuff kan egentligen en stadsvakt med lunärer vara?"

Vad är farligast i rollspelsvärlden? Frågan är öppen. Vidöppen

Perry Mason lever än...

Ett förvånande bra spel

Har ett gammalt spel jag köpt på Tradera som heter "Perry Mason- Mysteriet med den misstänkte som flydde". Har tyvärr aldrig sett TV-serien som spelet bygger på, men det påverkar inte spelkänslan. Hela spelet är väldigt tidstypiskt och väl genomtänkt.

Spelet går ut på att alla spelare ska vara Perry Mason. I början av spelet får alla ett kort med ett fall man ska lösa. På kortet finns ett antal ledtrådar man ska finna. Ledtrådar hittar man genom att köra runt med en lite plastbil på spelplanen, som föreställer en stad. Runt staden står ett antal plastkoner som representerar misstänkta. Under varje kon finns en siffra man slumpar fram.

Man kör alltså runt i sin bil, förhör misstänkta och letar ledtrådar. När man hittat alla ledtrådar adderar man siffran som står på dem. Summan blir ett tal som står under någon av de misstänkta. När man vet rätt misstänkt sätter man den på sin bil och kör rätt in i rättssalen där man kan lägga upp sina ledtrådar som bevis. Genom förhör kan man sno ledtrådar ifrån varandra, så man får köra fort.

Spelet är riktigt rolig och det vinner på att man är några stycken. Har spelat det några gånger och kommit på att det passar alldeles utmärkt till en välkyld lager och goda vänner.

Onkel Olofs omdöme:
Prisvärt: Upp till 150 kr får du mycket spel för pengarna. Kultvärdet är nog mer 300 kr.
Spelvärt: Tycker jag absolut. Att få vara spelaren med den rosa bilen ger status.

Perry Mason får 7 genuina och historiska rökringar

1889

Abe, imperiets förkämpe.

I helgen har jag och några vänner spelat rollspelet Space 1889. Ett spel i sann viktoriansk steam punk-anda. Jag spelar ingenjören Abe, ett tekniskt geni som slår hårdare en en elefant med sin påk. Har alltid gillat idén med steam punk, och Space 1889 gör en inte besviken.

"For the queen and empire, gentlemen! !

Äntligen Kings & Things

Spelet om kungar och andra saker...

Får en massa år sedan läste jag en recension om spelet "Kings and Things". Även om det är 20 år sedan så var redan spelet out of print och lite klurigt att få tag i. Vad jag menar med det är att jag verkligen inte hittade ett eget exemplar.

För några år sedan fick jag ett sent telefonsamtal från en polare som sa: "Nu ligger ett K&T på e-bay!". Jag slängde mig ut i hyperrymden och blev den lyckliga ägaren till detta spel...    
...men på tyska. Ett språk jag inte behärskar.
Skit och bandit! tänkte jag.

Numera är jag den lyckliga ägaren av det gamla spelet på ett språk jag kan läsa, men har inte kommit så långt att jag spelet det. I lördags hände det äntligen och nu har jag spelat det, bara 20 år efter det att jag fick idén.

Spelet är bra och väldigt balanserat. Man ska samla ihop en armé, samla pengar och bygga ett citadell. Men fast det är välgjort och genomtänkt så var det inte så skruvat som jag hoppats på. Jag trodde det skulle vara mer töntiga monster, helt idiotiska förmågor och sjuka vändningar. Bilderna är roliga, men långt ifrån galna och jag fick aldrig lust att skrika "se upp för min twinkade gröngöling!". Det mest roliga var när min armé, bestående av en pygmé och Bigfoot fick stryk av en paradisfågel. Men det berodde på taskiga tärningar, inte på att paradisfåglarna ägde den omvänt förhäxade köksmixern eller liknande.

Onkels omdöme:
Spelbart: Jodå
Prisvärt: Vill gärna tro det, men myten är mer prisvärd.

King and Things får 5 rökringar på tvären i halsen.

Då är man med

Trollet ska till LinCon. Häng på.

Då finns man med. På LinCons hemsida kan man nu se vilka arrangemang som man kan välja emellan. I maj gör Galdarbjelke och jag konventet ett strå bättre med våra drop in-arrangemang.

Glöm inte att anmäla dig redan nu. Snart är det maj.