Rymden kallar...

Äventyret väntar.

På lördag är det dags att spela Space 1889 igen. Steampunk i god förpackning. När imperiet kallar kommer man.

Nu är dessutom T-shirtarna med "Det Värsta" beställda och lär snart dimpa ner i Broby. Är du intresserad finns de i storlek L-XXL och kostar en jämn hundralapp. Skriv till onkelolof@me.com. Passa på nu, de finns endast i en lite exklusiv kollektion.

Alver

En alv

Alver har alltid haft en särställning i rollspel. Ja, enda sedan Tolkien favoriserade dem i sina böcker, har dessa übermäktiga varelser skapat konflikt bland rollspelare. Hur mäktiga ska de egentligen vara, hur ska man relatera en tusenårig varelse till ett erfarenhets baserat utvecklingssystem. 100 år och bara level 1, känns lite lustigt.

I gamla Warhammer Fantasy roleplaying game har alverna ett väldigt högt initiativ, vilket borde vara lugnt om det inte var så att hälften av alla slag baseras på initiativ. Detta får de igen i Blood Bowl reglerna, där alver som blivit tacklade i detta fantsy-amerikanska-fotbolls-spel måste vara på bänken en runda extra. Inte för att de blir mer knockade än andra, utanför att de måste sminka om sig och rätta till frisyrerna.

I den nordiska mytologin, som är alvernas urhem, är förvisso dessa ljusa och vackra varelser en sorts demigudar, så det borde vara okay att de har lite bättre värden än andra. kanske borde det, av samma anledning, inte vara en spelbar ras. Då kan dom sitta i sina träd och sjunga urgamla sånger på obegriplig tunga, så kan alla andra äventyra ifred.

Själv spelar jag helst dvärg...

Eragon

Första boken av fyra

Tänkte att jag måste ju skriva lite om böcker med. Idag blir det den ganska aktuella bokserien om Eragon, skrivna av Christopher Paolini. Det har kommit ut fyra böcker i trilogin de heter i tur och ordning:

Eragon

Den Äldste 

Brisingr

Arvtagaren

Författaren var några år under 20 när första boen kom. En bok som också blev en helt sevärd film med samma namn. Böckerna handlar om Eragon, en ung pojke från landsbygden som blir en mäktig drakryttare och kämpar mot den mäktige, och givetvis jätteelake, kung Galbatorix. Till sin hjälp har han alverna och rebellerna som kallas Varden.

Medan jag läste böckerna kom jag hela tiden att tänka på att den är fruktansvärt lik de tidiga Star Wars-filmerna. De mäktiga Jediriddarna (drakryttarna) svingar sina ljussablar (magiska svärd i olika färger) och den unge Luke (Eragon) tillbringar mycket tid att fundera över vem som är hans riktige far. Det blir nästan lite lustigt när man kommit på tanken. 

Böckerna är egentligen helt ok fantasy och klart värda att läsa. Tyvärr har samma öde drabbat dem som andra bokserier som bli populära, redaktören ger för fria händer. Tolkien satte standarden att en trilogi skulle bestå av just tre böcker och inte fler, vilket man hoppats fler tagit efter. De två sista böckerna om Eragorn skulle vunnit mycket på att kortas ner till en. Jag fick ibland hoppa över en sida för att inte somna av en massa text som inte för handlingen framåt.

Söker du lite lättsmält fantasy så kanske inte Eragonböckerna är ett första alternativt, men kanske ett andra. Med tanke på Paolinis unga ålder kan vi nog förvänta oss bättre i framtiden.

Onkel Olofs omdöme:

Eragon böckerna är som rökringar, de tunnar ut med tiden. Men dom är fem till antalet.

Varför inte

Fick önskemål om en t-shirt med "Det värsta". Så här kan den se ut. Kanske dags för en större upplaga? Är du seriöst intresserad kanske den kommer i produktion. Själv behöver jag minst 2.

Gammarauders

Ett spel att undvika.

Då var det så dags att skriva lite om brädspelet Gammarauders. Ett spel som fått en myt om sig i mitt spelgäng som TSR, tillverkarna, inte önskade sig. Tänk att så många kan vara så oense om så mycket, och då är inte Gammarauders en av de sakerna. Alla är överens om att spelet är riktigt dåligt.

Spelet utspelar sig i en postapokalyptisk framtid där man som spelare ska leda en arme av små pappersfyrkanter och en enorm pjäs föreställande ett cyberdjur stort som ett tiovåningshus. Kunde varit häftigt. Tänk er att jag skickar min megagorilla mot din maxade sköldpadda i en strid där missiler, laserkanoner och råstyrka gör tillvaron osäker, och tänk så tråkigt det blev.

Vid speltest orkade gruppen med två stridsomgångar, sedan la vi ner projektet. Ingen fick någon känsla för spelet och ingen fattade egentligen poängen. Spelplanen var tråkig och hade inte karaktärsbladen på cyberdjuren varit rätt snygga så hade spelet "Svälta räv" varit snyggare designat.

Får en att tänka på den cocktail man behöver för att överleva spelet.

Om ni ser detta spel någon gång, så låt det ligga ifred. Pillar ni på det kanske inte ens dess mamma vill ha med det att göra längre.

Onkel Olofs omdöme:
Prisvärt: Skulle lämna tillbaka det om jag fick det i julklapp och betala någon att ta emot det.
Spelvärt: Ingen kommentar...

Gammarauders får ingen rökring i betyg. Nu talar vi om något annat.

Vad är fantasy egentligen?

Så fantasy det kan bli.

Det var en massa år sedan jag senast läste något som kunde kallas litteraturvetenskap eller litteraturhistoria. Så mycket minns jag dock att ingen riktigt verka kunna beskriva vad min favoritgenre fantasy är. Läs bara den här länken så förstår ni det komplexa i frågan.

Nu kan jag stolt meddela att, efter att ha läst hyllmetrar med fantasylitteratur, att det som binder dessa böcker samman är en snygg karta i början på boken. Så i fortsättningen när någon frågar er vad fantsy är, så svarar ni "en juste karta i början på boken".

Så var det löst.

Rune Quest

En gammal klassiker.

Vad har Chaosium, Avalon Hill, Games Workshop och Mongoose gemensamt? Rollspelet Rune Quest så klart. Ett spel som bygger på Basic Roleplaying systemet och som varit med nästan sedan rollspelens gryning. Det är fantasy så klart och beläget i en tid som är brytningstiden mellan brons- och järnålder.

Världen heter Glorantha, även om det finns inslag av mythic Europe i vissa suplement. Glorathta är en riktig sagovärld med riktiga hjältar. Alla slåss mot alla utom när alla slåss mot the Lunar Empire. Ett imperium som i väldigt mycket påminner om romarna. Som spelare kan man inte annat att hata imperiet. Dom står ju ivägen för det anarkistiska leverne en juste barbarhjälte vill ha.

Rune Quest är ett riktigt bra och genomarbetat rollspel, och det har fyllt mitt liv med fina kampanjer och spännande äventyr. Fast så många olika företag har ägt rättigheterna är äventyrsmodulerna och supplementen ganska få, med tanke på spelets ålder. En nackdel med Rune Quest är att strider har en tendens att ta ruskigt lång tid.

Onkel Olof omdöme:
Prisvärt: Absolut, mycket rollspel för pengarna.
Spelvärt: Ja

Rune Quest får 10 nostalgiska och hjältebetonade rökringar.

Arrowyn den gamla barbaren.