Hall fame trots allt
Shadowrun är ett märkligt spel. Det borde egentlige försvunnit tyst i rollspelshistorien som ännu ett av alla dessa rollspel som bygger på en massa olika genre samtidigt. Stridsystemet inns jag dessutom som ganska obalanserat, vilket var ännu tydligare i dess figurspel "DMZ".
Ta in detta: Det är år 2050 i en värld som får kallas cyberpunk men som om inte det räcker så finna alla varelser från ett vanligt fantasyspel (dvs troll, alver, orcher och så vidare) och så klart springer det runt en massa magiker och schamaner som slänger magi. Platsen där alla dessa cyberkrigare, street samurais och magiker springer runt i en dekadent gatuvärld styrd av stora företag är Seattle. Staden som skapade grungen. Helt galet helt enkelt, men på något sätt fungerar det och spelet har inte bara kommit ut i flera utgåvor, det finns också som datorspel och mycket annat.
Spelsystemet bygger på T6:or (sexsidiga tärningar) och man slår lika många T6:or som man har nivå på sin färdighet. Sexor slår man om och ettor är alltid en miss. Varje tärning ska dessutom komma över ett svårighetsvärde. Ju fler tärningar som kommer över svårighetsvärdet desto bättre lyckas man. Ganska smart men kanske inte så smidigt som det låter.
Men kanske är Shadowrun inte ett spel där man bryr sig om spelsystemet, utan kanske mer gillar att vara en dvärgrigger, en elf street samurai eller en street shaman. Mana bolt möter en magnumpistol, vem vill inte se hur det går?
Det finns ett otal mixrollspel i historien där man blandar vilt mellan olika idéer. De flesta har inte varit någon speciell framgång, men Shadowrun har lyckats och har därför en plats i den här bloggens Hall of Fame.
Spelet får 6 rökringar av mig. Nuff said!