Talismanfigurer...

Titta på de små rara gubbarna!

Vann en uppsättning med tennfigurer till brädspelet Talisman idag. Ett av mina favoritspel faktiskt. Ska bli kul att få måla dem när de dyker upp. Vet inte om ni tänkt på det, men bortsett från alven, sierskan och munken, så har nästan alla figurerna röda kläder.

Larvit med tanke på att de aldrig kan vara på samma lag.

Överlevare

I sanning en överlevare

Det finns spel som egentligen är ofantligt tråkiga, och på många sätt ganska dåliga men som har överlevt igenom hela människans historia. Vi leker och spelar dem fortfarande och säkert finn de kvar så att våra ättlingar i tjugo generationer kommer att spela dem. Jag har gjort en lista på några av de tråkigaste av dem så förstår ni vad jag menar (tråkigast först):

1. Luffarschack (obs inte den versionen med rutigt papper, utan där man har 3 pjäser som läggs på nio rutor, bläää)
2. Sten, Sax, Påse
3. Dam
4. Rävspelet
5. Plockepinn

Nu tänker vi på något roligare...

Nu har vi spelat Trudvang

Drakar och Demoner?

Då har man provat på att spela Drakar och Demoner Trudvang. När jag skriver detta har jag inte läst regelböckerna, utan bara närmat mig spelet som förstagångsspelare. Jag valde att spela en småblotande Stormepräst. Ett ganska bra val, tror jag, för att få känsla för spelreglerna. Fick testa på att använda både stridssystemet och gudaförmågor.

Lite övergripande kan jag säga att spelet verkar väl genomtänkt och vissa avseende väldigt klurigt. Nu finns det inga grundegenskaper längre, utan allt verkar baseras på det i karaktären som sticker ut i jämförelse med andra. Man har fördjupningar och specialfärdigheter, och man beskriver karaktärsdrag som är särskilt utmärkande. En god idé, med tanke på hur liten betydelse grundegenskaperna fått i de gamla upplagorna av D&D som gavs ut av Äventyrsspel.

Striderna verkar vara uppbyggd på att man fördelar sina stridspoäng på olika färdigheter. Man kan alltså välja att öka värdet på t ex parad, när det passar, mot att andra handlingar blir svårare. En spännande och smart idé, men med tanke på alla specialförmågor och taktiska finesser, skulle det vara spännande att göra en strid mellan två stora och vältränade grupper. Något säger mig att det då kan bli rörigt för SL att hålla reda på vem som gör vad, när och med vilket färdighetsvärde. Men så länge man gör det enkelt för sig fungerar det bra. Önskar också någon sorts bonus för den som lägger mer än 20 på sitt FV. Mitt matematiska, om än något opålitliga, matematiska sinne räknade snabbt ut att man inte bör lägga mer stridspoäng än 19 på en handling eftersom man naturligt fumlar på 20. Kanske skulle alla poäng man lägger över 20 bli minus på motståndarens parad (litet förslag).

Annars fungerar färdigheter och förmågor väl, och jag kände att min karaktär hade mängder med personlighet, vilket alltid är roligt. Därför måste man säga att Riotminds, som gjort Trudvang, lyckats riktigt bra. MEN, och det finns alltid ett "men", varför kallar man det här spelet för "Drakar och Demoner"? Jämför man med Äventyrsspels gamla utgåvor finns nästan inga likheter alls. Spelet håller som egen produkt, och för mig som gammal 1st edition fan, känns det lite patetiskt att detta har samma namn som ett av mina favoritspel.

Efter ett speltillfälle ger jag spelet "Trudvang" 7 goda rökringar, men spelet "Drakar och Demoner 7.0" får bara 2 eftersom detta INTE är Drakar och Demoner.

Således talade den gamle Onkeln.

Pionjär

Redo att utforskas

Dags för en ny bekantskap idag. Ska åka till annan ort för att spela Drakar och Demoner Trudvang. Alltid lika spännande att utforska nya världar och att "Flintskalligt gå dit ingen gått förut" (To boldly go where noone has gone before).

Kanbske blir det en recension av det hela. Vem vet? Frågorna är många men svaren är få...

Dune

Nästan en egen genre

Det var länge sedan jag recenserade något nu. Fick en DVD med filmen "Dune", som bygger på Frank Herberts roman om ökenplaneten Arrakis och som regisserats av David Lynch. Filmen är riktigt bra, på sitt sätt, men kan inte mäta sig med det geniala i boken.

Det skulle ta väldigt lång tid att berätta om vad böckerna handlar om, ja för det finns flera, men i korthet  kan man säga att det är science fiction och i ett rymdimperium slåss de olika adelshusen om makt och inflytande. Huvudrivalerna i boken är huset Atreides och huset Harkonnen. Båda vill ha kontrollen över planeten Arrakis, där man kan utvinna den dyrbara Kryddan. Kryddan används av Gillets navigatörer för att kunna kröka rymden, vilket är förutsättningen för långa rymdfärder. Så den som kontrollerar Arrakis, har ett enormt inflytande i imperiet.

Upplagt för intriger bortom intriger bortom intriger, och det får man i massor. De elaka Harkonen försöker störta de lite mer ädla Atreides som huvudpersonen, Paul, tillhör. In i kampen dras också de ökenlevande folken på Arrakis och det blir en massa strider och konflikter.

Boken är skriven 1965, men känns fortfarande modern. Herbert lyckas skapa en stämning som får läsaren att misstänka gift i varje måltid och man har hela tiden en känsla av att inte kunna lita på någon eller något. Givetvis finns det inslag av gamla myter och stora monster, i boken representerade av de jättelika maskar som bebor ökenplaneten. Kort sagt en komplett äventyrshistoria.

Har du inte läst "Dune, Arrakis ökenplaneten" så har du en upplevelse framför dig. Boken får 8 starka rökringar och utnämns till en klassiker under sin livstid.

Filmen får 6 goda rökringar. Bäst tycker jag fortfarande att rockstjärnan Sting gör sig i filmen som spelar en av de elaka Harkonen. Se den!

Samlarkuriosa

Samlarprylar

Är lite lustig när det gäller mitt samlande av gamla spel, jag är tokigt förtjust i den kuriosan man ibland får med. Jag menar reklamblad, pappfigurer att klippa ut och så klart originaltärningar. Ibland är det nästan viktigare än skicket på övriga spelet.

Idag ramlade det gamla spelet "Ringworld" ner i brevlådan. Jodå, lådan och böckerna var i gott skick, men gladast blev jag för arket med pappersfigurer. Det var också tråkigt att tärningarna saknades, men det lustiga i dessa sammanhang är nästan ingen bryr sig om tärningar och liknande.

Själv är jag enormt stolt över t ex magiboxen till Drakar och Demoner som fortfarande har tennfigurerna och tarotkorten i oklippt skick kvar. Jag är också glad för mitt kort på en java till kortspelet Star Wars, som är mindre än de vanliga korten.

Jag kanske ska sluta samla spel, och ägna mig mer åt att samla kuriosa. Men vem skulle förstå det?

Inför LinCon

Hög produktivitet

Sitter just nu med Galdarbjelke och Andreas och målar figurer till Space 1889. Ett arrangemang som kommer att vara med på LinCon. Efter 5 brittiska infanterister, en sjökapten och 8 marines är ryggen rätt mör. Lugnare att blogga ett tag då.