Varför inte

Fick önskemål om en t-shirt med "Det värsta". Så här kan den se ut. Kanske dags för en större upplaga? Är du seriöst intresserad kanske den kommer i produktion. Själv behöver jag minst 2.

Gammarauders

Ett spel att undvika.

Då var det så dags att skriva lite om brädspelet Gammarauders. Ett spel som fått en myt om sig i mitt spelgäng som TSR, tillverkarna, inte önskade sig. Tänk att så många kan vara så oense om så mycket, och då är inte Gammarauders en av de sakerna. Alla är överens om att spelet är riktigt dåligt.

Spelet utspelar sig i en postapokalyptisk framtid där man som spelare ska leda en arme av små pappersfyrkanter och en enorm pjäs föreställande ett cyberdjur stort som ett tiovåningshus. Kunde varit häftigt. Tänk er att jag skickar min megagorilla mot din maxade sköldpadda i en strid där missiler, laserkanoner och råstyrka gör tillvaron osäker, och tänk så tråkigt det blev.

Vid speltest orkade gruppen med två stridsomgångar, sedan la vi ner projektet. Ingen fick någon känsla för spelet och ingen fattade egentligen poängen. Spelplanen var tråkig och hade inte karaktärsbladen på cyberdjuren varit rätt snygga så hade spelet "Svälta räv" varit snyggare designat.

Får en att tänka på den cocktail man behöver för att överleva spelet.

Om ni ser detta spel någon gång, så låt det ligga ifred. Pillar ni på det kanske inte ens dess mamma vill ha med det att göra längre.

Onkel Olofs omdöme:
Prisvärt: Skulle lämna tillbaka det om jag fick det i julklapp och betala någon att ta emot det.
Spelvärt: Ingen kommentar...

Gammarauders får ingen rökring i betyg. Nu talar vi om något annat.

Vad är fantasy egentligen?

Så fantasy det kan bli.

Det var en massa år sedan jag senast läste något som kunde kallas litteraturvetenskap eller litteraturhistoria. Så mycket minns jag dock att ingen riktigt verka kunna beskriva vad min favoritgenre fantasy är. Läs bara den här länken så förstår ni det komplexa i frågan.

Nu kan jag stolt meddela att, efter att ha läst hyllmetrar med fantasylitteratur, att det som binder dessa böcker samman är en snygg karta i början på boken. Så i fortsättningen när någon frågar er vad fantsy är, så svarar ni "en juste karta i början på boken".

Så var det löst.

Rune Quest

En gammal klassiker.

Vad har Chaosium, Avalon Hill, Games Workshop och Mongoose gemensamt? Rollspelet Rune Quest så klart. Ett spel som bygger på Basic Roleplaying systemet och som varit med nästan sedan rollspelens gryning. Det är fantasy så klart och beläget i en tid som är brytningstiden mellan brons- och järnålder.

Världen heter Glorantha, även om det finns inslag av mythic Europe i vissa suplement. Glorathta är en riktig sagovärld med riktiga hjältar. Alla slåss mot alla utom när alla slåss mot the Lunar Empire. Ett imperium som i väldigt mycket påminner om romarna. Som spelare kan man inte annat att hata imperiet. Dom står ju ivägen för det anarkistiska leverne en juste barbarhjälte vill ha.

Rune Quest är ett riktigt bra och genomarbetat rollspel, och det har fyllt mitt liv med fina kampanjer och spännande äventyr. Fast så många olika företag har ägt rättigheterna är äventyrsmodulerna och supplementen ganska få, med tanke på spelets ålder. En nackdel med Rune Quest är att strider har en tendens att ta ruskigt lång tid.

Onkel Olof omdöme:
Prisvärt: Absolut, mycket rollspel för pengarna.
Spelvärt: Ja

Rune Quest får 10 nostalgiska och hjältebetonade rökringar.

Arrowyn den gamla barbaren.

Förmåor

Håller just nu på att arbeta med de olika klasserna, Magiker, tjuv, krigare och präst, i Boss Mania. Mest arbetar jag med klassernas olika förmågor.

I Boss Mania kan man flera förmågor, men kan bara ha tre av dem aktiva samtidigt, så det gäller att välja de taktiskt mest behövliga.

Får se hur frustrerade spelarna blir av detta. Har man tre förmågor är det ofta den fjärde man behöver mest.

För magiker och präster kommer förmågor som underlättar att man får ny POW att vara det mest väsentliga. Annars tror jag att allt som ger mer skydd eller ökar skadan kommer att vara mest favoriserade.

Mer speltestande får avgöra.

Gammalt är äldst...

Vid särskilda tillfällen

Jag samlar på gamla spel. Sådana där med den gamla trygga känslan som bara kartong och trä kan ge. Förr i tiden var de flesta spel av kategorin slå en tärning och gå lika långt som prickarna visar. Först i mål vinner.
Spelen ovan tillhör den kategorin.

För att göra spelen extra "spännande" kan man hamna på rutor/prickar där man måste läsa en text som kan straffa en genom att man ska stå över kast eller backa, eller belöna en med extra slag eller flytta framåt. Ofta finns i slutet på spelet, när man slagit hundratals slag, en rutan som antingen tvingar en att börja om eller gör att man förlorar spelet. Så är det i spelet "Automobiltävling". Lika frustrerande varje gång.

I spelet "Fury" får vinnaren äran att använda den svarta hästen som spelpjäs nästa gång man spelar spelet, precis som om det var det man ville. För 50 år sedan ville tydligen barn det. Idag väljer man att snabbt att spela ett annat spel.

Onkel Olofs omdöme:
Prisvärt: För det mesta eftersom de ofta bara kostar några tior på loppisar.
Spelvärde: Inte ens med den svarta hästen som spelpjäs.

Fury och Automobiltävlingen får 3 nostalgiska rökringar för den trygga känslan av bättre tider.

Boss Magi

Frammanad gammal polare.

Magisystemet i Boss Mania är ganska enkelt. Alla spelare har en POW (Power) med ett värde på 1 till 5. När man använder magi ska man med en sexsidig tärning (T6) slå under sin POW. Lyckas man så kostar det ingenting, men missar man får man betala besvärjelsens POW-kostnad, som vanligen är 1-3. Man kan inte kasta en besvärjelse med högre POW än man har kvar.

Vid speltest måste jag medge att detta fungerar väldigt bra. En magiker har normalt fem i POW och missar nästan aldrig. När han gör så blir det kostsamt och snart har man inga POW kvar. Då det tar tid att få nya POW är missar inget man vill ha vilket gör magislagen väldigt spännande.

Enkelt, snabbt och tidvis frustrerande. Allt man vill att ett magisystem ska ha.